Finansinspektionen kom ut innan midsommar med ett förslag om att skärpa amorteringskraven för nya bolån. Hushåll med en så kallad skuldkvot över 4,5 (lånebördan i relation till den årliga disponibelinkomsten) skall tvingas betala av ytterligare en procent av sin skuld till banken varje år, utöver rådande krav.
Banksektorns tillstånd illustrerar hur marknadsingrepp ofta leder till nya ingrepp för att stävja oönskade konsekvenser av de gamla. Centralbankers aggressiva penningpolitik har med den ena handen uppmuntrat till överbelåning som måste stävjas med den andra genom en till synes evig ström av nya detaljregleringar. Myndighetsdirektiv styr numera allt från amortering och belåningsgrader till skuldkvoter och schablonmässiga budgetkalkyler.
Kreditgivning bygger ofta på svåra affärsmässiga avvägningar. Därför finns skäl till oro över den trend som kan beskrivas som en successiv förskjutning från omdömesstyrd till regelstyrd kreditgivning. Den föregående metoden är kundanpassad – den senare rigid och centraliserad.
Följden av trenden bort från omdömesstyrd kreditgivning är en felallokering av samhällets knappa resurser. Den unga talangen som sparar halva sin inkomst kan således inte ta ett jobb i storstan – där det inte finns några hyreskontrakt – för att Finansinspektionen anser att skuldkvoten är för hög. Den spelmissbrukande höginkomsttagaren som saknar en krona kvar på kontot mot slutet av månaden premieras på bekostnad av pensionären med blygsam inkomst men livslång och klanderfri kundhistorik.
Traditionell bankpraxis, grundad på kundförståelse och omdöme, håller på att ersättas av ett byråkratiserat formaliaarbete genom vilket kreditbesluten mekaniseras och fattas längre och längre bort från kunden. Kloka kreditgivare vet dock att varje fall är unikt och att schabloner och trubbiga checklistor inte kan förutsäga vem som kommer att fullgöra sina åtaganden.
Att kredit flödar till rätt kunder och stryps till dem som saknar betalningsförmåga är A och O för en modern ekonomi. Om ett par stora engagemang fallerar kan en storbank vara riktigt illa ute och dra med sig hela samhällsekonomin i fallet.
Kreditbeslut är alltför viktiga för att centraliseras till byråkrater som aldrig träffat eller talat med bankernas kunder.
Ola Nevander
nationalekonom och fellow vid Ludwig von Mises-institutet