Jag vet inte om ni minns sommaren 2015? Det var den sommaren Avenyn fylldes till brädden av goda människor som välkomnade alla de ensamkommande barn som överlevt båtfärden över Medhavet, våldtäkterna och misshandeln och krig. Och en massa annat elände. Alla var där och vi ropade ”Refugees welcome”. Jag tog personligen emot 65 av de ensamkommande på mina jobb, kramade dem innerligt och moderligt och sa: "Det är över nu, du är trygg här". Så grymt oförlåtligt.
Jag lät dem sova med lampan tänd, lärde dem simma och jag gav dem ingefära i te när de var sjuka. Jag följde med dem till skolan och jag hjälpte dem med läxor. Jag fanns vid deras sida i utredningssamtal med Migrationsverket och vid besök hos advokater. Jag lärde dem svenska normer och de åt till och med sill och ansjovis. Mohammad, då 16, flyttade hem till mig och blev en del av min familj och vardag. Allt rullade på, ni vet fredagsmys, matteprov, fotbollsträningar och cuper.
Jämmersång och panik
Det blev 2016 och Sverige tappade det. Fullkomligt. Ungarna blev för många, folket sjöng jämmersång och i panik sålde Sveriges regering, med stöd av riksdagen, barnen till en terrorist, som tituleras president, i Afghanistan. Trots att UD bedömde säkerhetsläget som alldeles för farligt. Trots att svensk militär inte längre vågade röra sig fritt i Afghanistan.
Man skärpte också asyllagen så att de med skyddsskäl inte på något sätt hade skäl att få stanna. Att sälja barn – och som dessutom kommer att dödas, det är så grymt oförlåtligt, men det var vad som skedde.
För att inte begå brott mot barn skrev man listigt och per automatik upp nästan alla till 18 år och lät bevisbördan ligga på de ännu levande, misshandlade och våldtagna barnen, såklart. Så jobbar vi i Sverige nu. Vi lägger bevisbördan på utsatta barn, så grymt oförlåtligt.
Akutmöte hos socialen
Min Mohammad har också blivit uppskriven till 18 år, trots att hans tvillingsyster som göms i Iran är 17. De fyller 18 år i september. I torsdags fick jag ett SMS av Mohammads nya barnsekreterare och förstesekreteraren på socialkontoret i Göteborg om att vi måste ha ett akutmöte då han den 24 februari ska flyttas till ett av Migrationsverkets förvar någonstans i Sverige, då de, utan att någon av dem någonsin träffat honom, antagit Migrationsverkets åldersuppskrivning. Trots att senast vi träffade hans förra barnsekreterare i november, sa att han under hela ärendetiden ska bo kvar här.
Migrationsverkets hitte-på-åldersbedömningar är dessutom tekniskt sett inte bindande för andra myndigheter. Särskilt inte för socialtjänst som ska arbeta efter uppdraget ” barnens behov i centrum” och även ska följa FN:s barnkonvention. Att förstesekreteraren dessutom sa att det gör ingen skillnad om Mohammad är 16 eller 19, för hon följer ändå Migrationsverkets åldersbedömning. Hon, som ändå ska vara något slags garant för barns säkerhet, sätter alltså 16-åringar bland vuxna på Migrationsverkets förvar. Så grymt oförlåtligt. Men så jobbar vi i Sverige nu.
Hjärtskärande dödsångest
Har ni hört ångest någon gång, alltså riktig hjärtskärande dödsångest som när man dödar hazarer? Eller landsförrädare? De skriker ungefär lika högt oavsett de är 16 eller 19. Det är faktiskt ingen skillnad.
I Sverige säljer vi och dödar barn och ungdomar legalt, fast vi kallar det återvändaravtal. Så jobbar vi nu. Så grymt oförlåtligt. Och så himla sorgligt. Att vi sålde vår själ – och humaniteten, för folkets jämmer och några ynka SD-röster.
Min killar Mohammad och Ruhollah (som jag hämtade hem från en friggebod Tvååker i oktober – där han av Migrationsverket sattes i förvar med tre vuxna narkomaner, trots att han är ett barn och trots att han går i skola i Göteborg) hälsar på rinnande göteborgska att de är tacksamma för alla de goda människorna i Sverige. Ni vet, de humana som inte säljer och dödar barn utan håller sig till spelreglerna: familjerna och deras vänner, boendepersonal, lärarna, tränarna, skolkamraterna, klubbarna, elevhälsoteamen, kontaktpersonerna, mentorerna, alla ideella krafter, gode män och alla nya vänner. De som inte kommer låta dem sätta sig på mördarplanen till Kabul.
Konsekvensen ni vet.
Och hur det här landet went bananas.
Sålt barnen och hedern
Men så jobbar vi i Sverige nu. Ingen ordning alls. Och emot mänskliga rättigheter. Framförallt barns. Och jag skulle lätt kunnat sätta en annan rubrik, mer med inriktning avsedd för de flesta av våra mindre streetvana politiker och den lyder: ”Och hur i hela friden tänkte ni där”. Men det vore verkligen dumt att skriva någonting avsett för politiker, för de har ju redan sålt barnen. Och det här landets heder.
Tina Höstlycke
mamma, journalist, fritidspolitiker Mölndal, miljöterapeut och människa. Ungefär så.