Som flykting från Syrien lever jag ofrivilligt i exil. Med rötterna kvar i hemlandet planterades jag på nytt i en annan miljö, långt från den plats där jag föddes, långt från de ställen där jag lekte som barn. Vackra minnen och livets alla små välkända vardagliga detaljer lämnade jag kvar där.
Att leva så, utan kontakt med sitt förflutna, är svårt. Det påverkar en både fysiskt och psykiskt. Jag är en människa av kött och blod, med känslor och med engagemang. Jag blir dubbelt påverkad av det som sker: i det liv jag lever här möter mig många svårigheter samtidigt som jag ständigt oroar mig för släkten därhemma och för situationen i mitt land.
Splittrad tillvaro
Jag är den syriska flyktingen som befinner sig i en ständigt splittrad tillvaro, en tillvaro svår att föreställa sig. Främlingskapet äter mig, jag kan inte skapa drömmar för min framtid, än mindre planera för den. Ansiktets leende döljer gråten i min hals och tåren i mitt öga. Att leva i ovisshet är svårt. Jag är den syriska flyktingen som överlever med hjälp av tålamod, hopp och skrivande. Jag förlorar en framtid och samhället förlorar resurser jag skulle kunna bidra med.
Kriget i Syrien har skapat åtskilliga kulturella, politiska, sociala och även demografiska kriser internationellt. Ur europeisk synvinkel är flyktingkrisen den mest akuta. Reaktionerna har varit blandade, både från officiellt håll och från människor i allmänhet. De europeiska samhällena talar om integration och vi flyktingar vill heller inte bli en isolerad grupp i samhället, men faktum är att integrationsprocessen är komplicerad. Vi syriska flyktingar är inte en kulturell elit utan en socialt blandad grupp. Vi kommer inte från ett demokratiskt samhälle, vi har flytt undan död, förföljelse och förtryck och som flyktingar bär vi med oss vår kultur och våra erfarenheter. I denna situation ska vi integreras i ett nytt land.
Den erfarenhet av integration européerna i allmänhet och Sverige i synnerhet har, visar att integrationen inte alltid varit framgångsrik. Det finns många invandrargrupper som har genomgått den process som ständigt lyfts fram i debatten om integrationen – de har lärt sig språket, hittat ett arbete, de lever ett tryggt liv – men trots det känner de sig inte hemma i det nya landet.
Vad är integration?
Vilken är den rätta vägen till en lyckad integration? På vilket sätt kan jag undgå att känna mig som en främling i samhället? Och hur kan man definiera begreppet integration? De flesta är ense om att det är viktigt att lära sig språket, att hitta ett arbete och att leva tryggt med sin familj. Detta är, anser jag, nödvändiga förutsättningar, men det räcker inte för att åstadkomma en lyckad integration. Att ha ett jobb är viktigt för att erhålla ekonomisk trygghet, men det är inte tillräckligt för att uppnå fullständig integration.
Det finns många européer som har arbetat i Kina, Dubai eller Malaysia utan att integreras i samhällena där. Det är viktigt att lära sig språket för att kunna kommunicera med människorna runt omkring, men det är inte nog för att uppnå integrationen. Många européer talar arabiska, men de integreras inte i de arabiska samhällena ändå. Åtskilliga migranter runt om i världen är inte hotade eller utsatta för faror i sina hemländer, att påstå att den som lever tillsammans med familjen i en trygg miljö därmed är integrerad leder därför tanken fel. Många syriska familjer levde exempelvis i Saudiarabien långt före kriget i Syrien utan att integreras i samhället där de förblev isolerade, trots att man talar samma språk och kulturen nästintill är densamma.
En framgångsrik integration innebär att känna tillhörighet i samhället och samhörighet med människorna man lever med, att man är van vid miljön och människorna och de i sin tur är vana vid en själv. Detta är precis vad Ruud Koopmans, professor i sociologi vid Humboldtuniversitet i Berlin, slår fast när han säger att målen för integrationen inte är något man sätter upp en gång för alla. Integration är inget som slutar med att en person får stanna i landet, får arbeta, studera och bosätta sig där. Integrationen har som mål att utveckla och uppnå jämlikhet.
Känna sig hemma
Även Paul Scheffer, professor i europeiska studier vid Tilburguniversitetet i Amsterdam, lyfter fram flera dimensioner av integrationen. I allmänhet kan integration inte reduceras till en fråga om interaktion mellan olika grupper i samhället. Problemet handlar inte heller om att förbättra situationen för en grupp. Det väsentliga är att de nyanlända kan säga att det här är deras hemland och att de känner sig ha ett ansvar i det nya landet och så småningom kan ingen betvivla deras insatser och att de är en del av samhället.
Integrationen sker alltid mellan två parter, å ena sidan den nyanlända som är benägen att integreras, å andra sidan det gästade samhället, dess institutioner och befolkning, värdlandet, som antas vilja få en integration till stånd. Integrationen syftar i huvudsak till att skapa ett samhälle för dem alla, ett samhälle där varje individ åtnjuter rättigheter, accepterar skyldigheter och arbetar aktivt i samhället. Integrationen innebär social solidaritet som utgör ett nät av mänskliga relationer som för människor samman.
Öppna ert hjärta
Jag önskar att ni ska acceptera mig som en son, en bror och en vän. Jag vill inte tvinga mig på, men hoppas att ni vill öppna ert hjärtas dörr för mig, visa hänsyn för min svåra situation och på så vis återge en del av den samhörighet jag har förlorat.
Vi flyktingar har förlorat så mycket och även om vi i våra ansträngningar att bli en del av vårt nya land ibland begår misstag behöver vi mötas med förståelse. Det finns kulturella skillnader mellan oss men låt oss hitta lösningar så att vi kan leva tillsammans i ett tryggt samhälle. Jag vill inte isolera mig från er, i samverkan med er växer mitt självförtroende och mina resurser kommer till användning och kan bidra till utvecklingen här i mitt nya land. Tillsammans är vi starka och med mångfald kan vi bygga ett bättre samhälle med plats för alla.
Abdulalim Alkatea
arkitekt och bloggare med intresse för begrepps- och ungdomsfrågor
Översättning: Ahmad Nijem