Vi är handfallna. De skjuter, sådana de upplever som konkurrenter, eller sådana de tycker har kränkt dem, de spränger dem i luften, och de bryr sig dessutom inte om ifall de skulle döda andra i stället. Och vi förstår dem inte och vi kan inte hantera dem.
Gängkriminalitet är inget nytt. Historiskt har de värsta gängen dykt upp i andra generationens invandrarmiljöer: man tänker på USA och Chicago, hur italiensk maffia under Al Capone tog över från de polsk-judiska gäng som dessförinnan besegrat irländarna; man tänker på Londons 1950-tal, Paris på 1970- och 80-talet. Den nya generationen invandrarbarn finner sig tillrätta i den nya omgivningen, föräldrarnas och det gamla landets auktoriteter gäller inte längre, det nya landets regler har man inte tagit till sig, det finns möjligheter att tjäna snabba pengar. Så har det varit länge, även i Sverige, och den goda nyheten är att problemen klingat av med tiden när den nya omgivningens normer internaliserats hos tillräckligt många.
Mina egna erfarenheter
Jag är ingen forskare, ingen kriminolog. Mina uppfattningar bygger på vad jag upplevt i jobbet, genom samtal med personer, anhöriga och vänner till de inblandade som jag träffat vid förhandlingar, förhör med åtalade och vittnen, uppgifter från poliser och andra, och genom att jag i mitt arbete är tvungen att läsa brevväxling mellan häktade och yttervärlden. Och hos de moderna gängkriminella jag kommit i kontakt med tycker jag att jag kan se två särskilda drag som sticker ut, som gör den moderna gängkriminaliteten annorlunda än den vi känner sedan tidigare.
Det ena nya är de kriminellas inställning. Vår tradition i att hantera kriminalitet går ut på att den kriminelle egentligen är en av oss, en som har våra normer, men som av sociala faktorer – arbetslöshet, dåliga framtidsutsikter, påverkan från andra, missbruk – fallit in i ett kriminellt levnadssätt. Vi möter dem med skyddsåtgärder, med övervakning, med terapi, med utbildning och – i sista hand – med fängelsestraff som ska innehålla delar av allt detta. Vi involverar deras familjer. Och underförstått i alla våra åtgärder ligger föreställningen att den kriminelle egentligen delar våra värderingar, vår moral och vår samhällssyn. Det har ofta gått ganska bra. Men vi vet inte hur vi ska hantera en kriminell som på riktigt skiter i oss och i våra värderingar.
Inte varit chanslösa i livet
För de gängkriminella vi möter i dag är inte unga män som varit chanslösa i livet. De har inte kommit snett. De har inget missbruk. De delar helt enkelt inte våra normer, och de har absolut ingen lojalitet eller ens vilja till lojalitet gentemot samhället. En dom till fängelse är ingen skam, den är ett besvär, något obekvämt, något att undvika för att det är opraktiskt och långtråkigt att sitta inne. Lojaliteten är däremot oerhört stark när det gäller gänget, kompisarna, familjen, klanen, kvarteret; och den är dubbelriktad. Vi kan inte alltid involvera deras familjer när vi vill behandla dem för kriminalitet; för familjerna kan tycka att grabben är bra, han drar hem pengar. Den ofta oreserverade kärleken till mamman och respekten för pappan motsvaras inte sällan av en fullständig, och i bästa fall blind, lojalitet tillbaka.
Det andra nya är brutaliteten. Man ska inte underskatta modeströmningar. De moderna gängkriminella ser på film och TV hur en modern gangster skall vara, och de gör vad de kan för att leva upp till det. Som alla kriminella har de svårt att förstå konsekvenserna av sitt eget handlande. De har uppfostrats till och lärt sig att de har rätt till omedelbar behovstillfredsställelse. De är lättkränkta.
Ju mer våldet eskalerar, desto räddare blir de, desto mer ökar deras ångest där de lever i sitt egentillverkade helvete, och till följd av detta blir de än mer stressade, upprivna och impulsiva. Snart är de oförmögna att känna annat än rädsla, hat och triumf. Det finns mycket vapen i omlopp och de har mycket pengar. Brutaliteten kommer att öka.
En av dem som skjutit mot andra i Biskopsgården förklarade sitt dåd med att de som han skjutit mot ”ska inte vara här”.
Så vad finns att göra? Vi kan låsa in, länge, och längre, för alla brott som har med vapen och skottlossning att göra. Vi kan ändra fokus, från de misstänktas rättigheter och vällevnad, till brottsoffrens och till samhällets behov. Vi kan inte utgå från att de gängkriminella vill väl innerst inne. Men vi kan försöka fånga upp unga män och kvinnor tidigt, och involvera dem i samhället. Men risken är stor att vi bara kan härda ut, hoppas att det går över.
Thomas Ahlstrand
åklagare i Göteborg