I måndags presenterade regeringens utredning om föräldraförsäkringen ett förslag om att korta föräldrapenningen till 15 månader och låsa en tredjedel var för mamman respektive pappan. Även om det i dagsläget inte finns majoritetsstöd för förslaget i riksdagen så kommer Socialdemokraterna att göra allt för att uppnå det, eftersom tredelad föräldrapenning är ett viktigt steg för partiet på väg mot dess uttalade mål om 50/50. Därför är det angeläget att utredningsunderlaget granskas.
Ett centralt argument i utredningens slutbetänkande är att det ska minska risken för att kvinnor lönediskrimineras. Resonemangen är identiska med dem som nyligen presenterades i rapporten Olika kön, olika lön till finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi, ESO. Där har docenten i nationalekonomi Anne Boschini undersökt om kvinnors och mäns löneskillnader beror på diskriminering. Fastän hon inte har funnit forskningsstöd för att det är så och har avstått från att undersöka den största orsaken till löneskillnaderna – att kvinnor och män väljer olika yrken – anser hon sig ändå ha underlag att föreslå två lösningar på det eventuella diskrimineringsproblemet. Ett av förslagen är att förkorta föräldraförsäkringen och tvångsdela den 50/50.
Argumentationen haltar
Dessvärre haltar även hennes argumentation för förslaget: genom att tvinga kvinnor att lämna bort sina barn tidigare vill hon ”ge arbetsgivare mindre anledning att statistiskt diskriminera”. Något som också upprepas flera gånger i slutbetänkandet från regeringens utredning av föräldraförsäkringen. Det är lika bakvänt som att anbefalla längre kjolar för att kvinnor inte ska bli våldtagna. Ansvaret för problemet läggs på den som utsätts för det. Om en arbetsgivare diskriminerar kvinnor, är det arbetsgivaren som man ska ta itu med. Självklart ska kvinnor och män få lika lön för lika jobb. Men Anne Boschini – och nu även regeringens utredning om föräldraförsäkringen – väljer i stället att legitimera diskrimineringen med beskyllningen att kvinnor är för länge med sina barn.
Saknas konsekvensanalys
Det är också uppseendeväckande att det helt saknas en konsekvensanalys med ekonomiska beräkningar i rapporten till finansdepartementet och nästan helt i slutbetänkandet från regeringens utredning för föräldraförsäkringen. Där görs bara en ofullständig uppskattning av hur mycket staten sparar in på kortare föräldraförsäkring och vad det kan kosta att fler barn ska börja i förskolan tidigare – ”60 miljoner kronor per månad”. Men baserat på att varje plats kostade kommunerna i genomsnitt cirka 11 000 kronor per månad 2016 och att det finns cirka 120 000 ettåringar, kan man räkna ut att en månads tidigare förskolestart för dem skulle kosta drygt en miljard kronor. Detta bör också beaktas i ljuset av att förskolan redan i dag kostar 72 miljarder kronor årligen enligt SCB och att den skulle behöva ytterligare cirka 30 miljarder kronor för att uppfylla Skolverkets krav på mindre barngrupper och ökad personaltäthet, enligt en överslagsberäkning av debattören och författaren Per Kågeson.
Sedan tillkommer ökade kostnader för vård av barn (VAB), eftersom förskolebarn har sju gånger högre sjukrisk än hemmabarn. De ofta stressrelaterade översjukskrivningarna bland småbarnsföräldrar – i synnerhet mammor – torde också öka. För att inte tala om bland förskolepersonal, en av landets sjukaste yrkeskårer.
Barnen drabbas allra hårdast
Men allra hårdast drabbas många barn, eftersom de är olika och många behöver mer tid med sina föräldrar för att få en trygg grund att stå på och minska risken för psykisk ohälsa senare i livet. Dessutom utsätts barnens föräldrar för en stor ekonomisk diskriminering i och med att deras arbete värderas till noll kronor, medan de som lämnar bort sina barn får stora subventioner, förmånligare skatt och bättre pensioner.
Eftersom ESO strävar efter att ”samhällets resurser används effektivare” och regeringens utredning skulle ha ”barnets bästa i fokus”, borde det även ha varit en viktig aspekt att väga in delar av kostnaden för ökad psykisk ohälsa bland unga. Barnen är ju morgondagens arbetskraft, vår främsta framtidsresurs. Men tyvärr verkar 50/50 vara de enda siffror som är viktiga.
Susanne Nyman Furugård
journalist, författare till rapporten ”Familjepolitikens ekonomi”, medgrundare av namninsamlingen Power to Parents 2018