Både Moderaterna och Socialdemokraterna har den senaste tiden uttalat stöd för centralt rättade nationella prov. Motivet är att stoppa en skenande betygsinflation; en av flera relevanta orsaker att införa externt bedömda examinationer. En annan är en växande identitetspolitisk rörelse.
Under 2000-talet har det skett ett politiskt skifte i Sverige. Människor har gått från att organisera sig med utgångspunkt i ideologiska manifest eller samhällsklass, till mobilisering kring identitet byggd på faktorer som kön, hudfärg och kultur.
Utestängning och intolerans
Fenomenet kallas identitetspolitik och förekommer i demokratiska länder som värdesätter mångfald och tolerans. Dess representanter letar exempel på könsbunden, utseendemässig eller kulturell likformighet eftersom homogenitet uppfattas som ett uttryck för utestängning och intolerans. Identitetspolitiken gör gällande att opartiskhet och meritokrati är en illusion och att människor som avviker från majoriteten alltid kommer att diskrimineras i kontakten med den offentliga och privata sektorn, varför de behöver vinna representation genom utjämnande åtgärder.
I Sverige har identitetspolitiska rörelser granskat och utmanat bolagsstyrelser, kulturinstitutioner och högskolor under förevändning att dessa diskriminerar minoritetsgrupper. Kritiken riktas sällan mot direkt diskriminering. Företrädarna vänder sig i stället mot ojämlikheter mellan, av de dem själva definierade, grupper som personer med svensk- och utomeuropeisk bakgrund, eller svarta och vita människor. Diskrimineringen anses vara inbyggd i urvalskriterier, konstnärliga teman eller gruppers preferenser med mera.
Den svenska grund- och gymnasieskolan har i relativt liten omfattning varit föremål för granskning av denna typ, men så lär det knappast förbli.
Kräver särbehandling
Med undantag för könsfrågan är identitetspolitiken ett relativt nytt fenomen i Sverige. I andra västländer har den en längre historia och uppträder inom fler sektorer av samhället – däribland skolan. I USA kommer identitetspolitiken i skolfrågan till uttryck bland annat i form av att representanter för landets minoriteter menar att kursinnehåll, examinationer och uppföranderegler är kulturellt kodade till deras nackdel. I Storbritannien sker det till exempel genom att religiösa grupper kräver och tillåts driva skolor undantagna från att följa den nationella läroplanen.
Oavsett vad man anser om rättfärdigheten i den identitetspolitiska problembeskrivningen av skolan, får den konsekvenser om den på allvar slår rot i den svenska skoldebatten. För skolan i stort får den följder i form av urholkad tillit hos medborgarna när hela skolsystemet framställs som förtryckande och genom att enskilda skolor önskar särlagstiftning. För den enskilda läraren då hens auktoritet ytterligare ifrågasätts och undergrävs. Hög tillit till samhällsinstitutionerna anses vara grunden till det lyckade svenska samhällsbygget. Det åligger skolan att värna den tilliten.
Skolsystemet sårbart
I den svenska skolan saknas i dag till stor del en nationell uttolkning av läroplanen. Allt för ofta står läraren eller lärarlaget ensam som uttydare och väktare av läroplanen. Därmed är både skolsystemet och lärarkåren sårbara för identitetspolitisk kritik. Genom att införa centralt rättade muntliga och skriftliga examinationer i alla ämnen tar staten ett reellt ansvar både för uttolkningen av läroplanen och för säkerställandet av att den följs. Därigenom kan vi åstadkomma följande:
- Vi möter gemensamt den oro som finns hos minoritetsgrupper kring inkludering, likvärdighet, rättsäkerhet och ansvarsutkrävning i skolan.
- Lärarnas integritet och möjlighet att fokusera på pedagogiska utmaningar i klassrummet stärks.
- Vi slår vakt om en sammanhållen skola med en nationell standard, ett inflationssäkrat betygssystem och en hög tillit bland medborgarna.
Svante Holmberg
förstelärare Hersby gymnasium, Lidingö