Att inte kunna skilja på sjuktal och sjuka människor tycks vara ett moderat synfel. I dag tas äntligen stupstocken i sjukförsäkringen bort. Från och med i dag kommer ingen att kastas ut ur försäkringen. Det är slut på den borgerliga politik som byggde på att hot om ekonomisk bestraffning efter administrativt satta tidsgränser skulle göra sjuka friska och arbetsförmögna.
Svårt sjuka människor kan äntligen dra en lättnadens suck och räta på ryggen. De behöver inte likt de nästan 100 000 som hittills utförsäkrats under den bortre parentesens tid få sin ekonomi sönderslagen utan får en ärlig chans att bli friska på riktigt så att de kan komma igen i arbetslivet.
Viktigaste för rättvisan på länge
I Vänsterpartiet gläder vi oss åt att tillsammans med regeringen ha tagit bort stupstocken. Det är en av de viktigaste vinsterna för rättvisa som skett på länge. Moderaterna däremot har stirrat sig blinda på tabellerna över sjukskrivningarna. Det var bättre på vår tid, klagar de. Trots att sjukskrivningstalen ökade igen under deras tid vid makten. Stupstocken till trots. Detta är inte förvånande, med tanke på att sjuka som har pressats ut till arbetsförmedlingen, utan att få ordentlig rehabilitering, har riskerat att bli både fattigare och sjukare längre fram. Det ser vi nu också i statistiken.
För Moderaterna är människorna bakom siffrorna, mest kvinnor, mindre intressanta. Om de sjuka kvinnorna knappt kan kravla sig ur sängen med sin onda rygg, om de har balansproblem av MS eller depressioner, det spelar mindre roll för dem. Huvudsaken för Moderaterna är inte att den som är sjuk ska må bra utan att den inte ska få ersättning från försäkringen.
Vi vänder oss med kraft emot den cyniska retorik som vi nu återigen hör från Moderaterna, som passar på att i flyktingkrisens kölvatten rycka fram med en rad högerförslag riktade mot välfärden. Stupstocken har åter blivit en av deras favoritreformer. Den ska tillbaka tillsammans med ytterligare en karensdag och nya krav, ständigt riktade nedåt, mot kvinnor med otrygga villkor och låga löner som ofta har blivit sjuka av stress i en välfärd sjuk av moderata skattesänkningar.
Kronisk underfinansiering
En seriös diskussion om sjuktalen måste nu också handla om vad en marknadsanpassad högerpolitik gjort med välfärden och med samhället. Om den kroniska underfinansieringen i skattesänkningarnas spår; om vinstdrivande bolag som pressar villkoren för de anställda; om de ökade kraven på att springa fortare och fortare inom skola, vård och äldreomsorg. Det är inte konstigt att sjuktalen är höga inom ”kontaktyrken”, där ansvaret är stort och pressen kan bli övermäktig när det helt enkelt fattas kollegor. Med ett otryggare arbetsliv ökar risken för att fler ska pressa sig sjuka.
Medan moderaterna nu oroar sig för att kostnaderna för sjuktalen ökar, bryr vi oss om människorna som blivit sjuka. Vi vill ha ett hållbart arbetsliv och vi vill att den som blir sjuk ska ha möjlighet att bli frisk på riktigt. Då behövs det förebyggande arbete och en fungerande vård och rehabilitering. Vi behöver bygga ut företagshälsovården och förbättra arbetsmiljön. Sjuka ska få rätt vård i tid och ha tryggheten i att inte bli utkastade ur sjukförsäkringen.
Vettiga villkor och löner
Men vi låter oss inte nöja med det. Vad som krävs är fler riktiga jobb med vettiga villkor och löner som det går att leva på. Vänsterpartiet har långtgående förslag för att bygga Sverige starkare och rymligare. Det kan bara ske genom stora offentliga investeringar, och genom en omfördelning av resurser. Om vi som samhälle menar allvar med att se till att människor inte bara blir friska igen utan inte blir sjuka av såväl arbete som arbetslöshet, då måste vi rusta, och finansiera, en gemensam välfärd som håller.
Och Moderaterna borde skaffa sig bättre glasögon.
Wiwi-Anne Johansson (V)
talesperson i sjukförsäkringsfrågor
