Vår son är död. Han blev attackerad i sin bil, rutan slogs sönder med ett spadskaft som han också blev misshandlad med.
Han blev inföst i en bil och körd till en parkeringsplats i skogen, förd in i skogen bakom en kulle. Misshandlad igen, nedslagen till marken och attackerad med en kniv. Ett knivhugg i låret så kraftigt att en benflisa lossnade från lårbenet och skar av pulsådern orsakade hans död. Han lämnades att förblöda, det tog tre dagar innan han hittades. Enligt vittnen har gärningsmannen varit helt besinningslös och vår son bara sett rädd ut och inte vågat göra motstånd.
Gärningsmannen hade beväpnat sig med spadskaft och kniv samt kallat in en medhjälpare. Det hela tog mindre än en halvtimma. På väg bort från platsen ska gärningsmannen ha sagt till medhjälparen ”det är sånt som händer”.
Domstolen anser att själva händelseförloppet är bevisat men tycker inte att det är bevisat att gärningsmannen insåg att det var tillräckligt stor risk att vår son skulle dö. Därför döms han inte för mord utan till grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Straffet för mord kunde ha blivit 15 års fängelse, nu kom han undan med 6,5 år. Är ett liv inte värt mera i dagens Sverige?
