Häromdagen visade ett antal uttalat feministiska svenska politiker solidaritet med utsatta kvinnor. Det gjorde de genom att bära hijab.
Det räcker med att jag själv läser stycket jag just skrivit för att jag ska bli smått förvirrad. Hijab – en solidaritetshandling? Det är svårt att föreställa sig, i en värld där miljontals kvinnor förtrycks just genom speciella klädregler. Men i Sverige är det mesta möjligt, om man kampanjar tillräckligt väl – till och med att få en garvad räv som Gudrun Schyman att anamma en sed skapad av män i religionens namn.
Brutal misshandel
Bakgrunden är den misshandel som ägde rum i Farsta förra helgen, då en höggravid muslimsk kvinna enligt egen utsago överfölls och attackerades för att hon var muslim. Mannen försökte slita av henne slöjan, och dunkade hennes huvud mot en bil.
Det är fruktansvärt att människor misshandlas för sin tros, och sin klädsels, skull i ett demokratiskt land och polisen har också rubricerat misshandeln som ett hatbrott.
En mörk baksida
Det är alltså fullt förståeligt att människor känner att de vill stödja en kampanj mot sådana besinningslösa våldshandlingar. Men det går inte att blunda för att hijabaktionen även har en mörk baksida – en baksida långt från den värld där aningslösa svenska politiker befinner sig. Den klädsel, som nu plötsligt fått status som ett slags frihetssymbol, är nämligen inte alls så okomplicerad som hijabaktivisterna vill får den att framstå som. Endast för en minoritet av världens muslimska kvinnor är hijaben ett frivilligt val. Den överväldigande majoriteten av världens beslöjade kvinnor bär hijab, och andra täckande kläder, därför att de är offer för ett patriarkalt strukturerat förtryckarsamhälle, styrt av religiösa lagar.
Jag är övertygad om att både Gudrun Schyman (Fi), Åsa Romson (MP) och Veronica Palm (S) på fullt allvar tror att deras stöd för hijabaktionen är en meningsfull solidaritetsyttring. Men när man granskar kampanjen kan man inte komma ifrån att sekulära feministiska politiker borde tänka ett litet steg längre. Hur starkt man än känner för den stackars kvinna som misshandlades för sin tro går det inte att blunda för den mörka baksidan av hijabaktionen och för dess syfte. Det handlar inte bara om att visa solidaritet med den misshandlade kvinnan i Farsta. Det handlar också om ett försök att "normalisera" hijaben.
Mycket mer än ett tygstycke
Låt oss för allas vår skull hoppas att hijabaktivisterna inte lyckas med denna strävan. En normalisering av denna religiösa klädsel går stick i stäv med det demokratiska jämställdhetstänkandet. En hijab är så mycket mer än ett tygstycke. En hijab är en del av det patriarkala förtrycket.
Det finns ett antal bestämmelser kring hijaben, alla med målet att på olika sätt gömma kvinnan och förminska henne. Och det handlar inte bara om själva huvudduken. Även övrig klädsel bör vara lös och inte avslöja kroppsformen. En kvinnas klädsel bör heller inte efterlikna det motsatta könets klädsel, vilket sannolikt innebär att kvinnor helst ska bära något mannen inte bär, till exempel fotsid kjol. Den muslimska kvinnans klädsel bör heller inte likna "icke-troendes" kläder. Klädseln bör heller inte vara utmärkande så att den attraherar det motsatta könet.
Hijab handlar också om hur man uppför sig. På sidan Islam svarar står att läsa att hijab också inkluderar "det moraliska uppförandet, beteendet, attityden och den individuella avsikten". Kvinnor ska se ner i marken och hålla sig på sin plats, helt enkelt.
Skrämmande hån
Detta är alltså vad svenska politiker – som påstår sig vara feminister – legitimerar när de knyter på sig sjalen för att "visa solidaritet". En kvinnosyn tagen direkt från en religiös text, så långt ifrån den gängse feministiska som går att komma.
Naturligtvis ska kvinnor som väljer att bära hijab få göra det utan att utsättas för hot och våld. Men det rättfärdigar inte hijabaktionen, eller det faktum att svenska politiker tar på sig slöja. Solidaritet måste man visa med alla utsatta människor, inte bara med en utvald grupp i Sverige. I det här fallet uttrycker både hijabaktivisterna, och de som aningslöst följer dem i kölvattnet, ett skrämmande hån mot de miljontals kvinnor som runt om i världen kämpar för rätten att få kasta sin slöja.
Bitte Assarmo
chefredaktör Liv & Rätt
