"Hemlighetsmakeriet om ubåtsjakten skadar Sverige"

DEBATT: Dagens hemlighetsmakeri om ubåtsjakten 2014 saknar motstycke och reser en rad frågor som Försvarsmakten och regeringen måste besvara för att bevara sin trovärdighet, skriver tidigare försvarsreporter Sune Olofson.

ANNONS
|

Uppenbarligen var det Försvarsmaktens avsikt att svenska folket skulle leva i ovisshet om att marinen jagade ett svenskt objekt i stället för en främmande – underförstått rysk – ubåt 2014. Och när regeringen senare informerades varför beslöt man att lägga locket på? Det är anmärkningsvärt och skadar Försvarsmaktens och regeringens trovärdighet och tilltron till Sveriges säkerhetspolitik.

Inte nog med att allmänheten skulle undanhållas sanningen, även försvarsutskottet och Utrikesnämnden hölls utanför trots att Regeringsformen säger att i ärenden av utrikespolitisk vikt ska Utrikesnämnden informeras.

I stället gömde regeringen uppgifterna i det nybildade Säkerhetsrådet som tycks bestå av i första hand statsministern, utrikesministern och försvarsministern.

ANNONS

Ett svenskt objekt

Men lördagen den 11 juni i år avslöjade Sveriges Radios Eko-redaktion sanningen om den stora ubåtsjakten 2014. Det ljud som från början beskrevs som det ”avgörande beviset” – en etta på bedömningsskalan – för att en utländsk ubåt kränkt Sverige i själva verket var ljud från ett svenskt objekt. Försvarsmakten hade alltså inte kontroll på egna militära enheter eller om ljudet härrörde från en civil farkost.

Överbefälhavaren Sverker Göranson var helt säker vid en pressträff den 14 november 2014, vid hans sida stod statsminister Stefan Löfven (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S):

”Den avgörande observationen är gjord av Försvarsmaktens egna sensorer. Den möjliggjordes av ett kvalificerat operativt svenskt uppträdande och observationen uppfyller kraven för den högsta bedömningsnivån – bekräftad ubåt – och är avgörande för konstaterandet att kränkning faktiskt har ägt rum.”

Ekot berättade också att under ubåtsjakten 2015 vid en marinövning vid fyren Vindbåden ska Försvarsmakten nu ha fastställt att den misstänkta farkosten sannolikt var en ubåt från Tyskland.

Signal till Ryssland

I och med att Stefan Löfven och Peter Hultqvist framträdde tillsammans med Sveriges överbefälhavare vid pressträffen sändes en tydlig försvars- och säkerhetspolitisk signal till det i medierna misstänkta grannlandet Ryssland samtidigt som Försvarsmaktens och regeringens trovärdighet sattes i pant.

ANNONS

Men i september 2015 – alltså knappt ett år efter presskonferensen – meddelade plötsligt Försvarsmakten i ett pressmeddelande att det avgörande beviset inte längre gällde. Försvarsmakten valde dock att inte tydliggöra sanningen utan hävdade samtidigt att det fanns andra rapporter, bland annat observationer av privatpersoner och ett bottenspår, som sammanvägda gav ”ett högt bevisvärde.

Enligt Ekots källor mötte avgående ÖB Sverker Göranson tidigt i höstas regeringens säkerhetspolitiska råd, minst tre tunga statsråd deltog i mötet. ÖB berättade då att det avgörande beviset inte längre kan kopplas till en främmande ubåt utan till en svensk farkost. Stefan Löfven och Margot Wallström (S) ska ha reagerat kraftigt eftersom Sveriges och statsledningens trovärdighet kunde vara i fara. Försvarsministern värnade om vikten av att inte röja försvarets kompetensnivå. Och det ledde sannolikt till beslutet att lägga locket på.

Allvarliga konsekvenser

Det betyder följande:

1. Allmänheten skulle fortsatt leva i tron på att Sverige absolut säkert kränktes av främmande makt – underförstått Ryssland – trots att det avgörande beviset fallit.

2. Försvarsutskottet och Utrikesnämnden skulle hållas utanför i strid med Regeringsformen.

3. Den säkerhetspolitiska signalen till bland annat Ryssland grundades på svagare bevis än vad Sveriges statsminister, försvarsminister och överbefälhavare meddelade offentligt.

ANNONS

Jag har som försvarsreporter under 1980- och 90-talen följt flera ubåtsjakter och tagit del av Försvarsmaktens olika informationer och budskap. Vi har nog vilseförts tidigare med den ständigt återkommande motiveringen att öppenhet kan skada Sverige. Men dagens hemlighetsmakeri saknar motstycke och reser en rad frågor, som Försvarsmakten och regeringen måste besvara.

Hur kan Försvarsmakten fästa så stor tilltro till metoden att sammanställa en rad var för sig mindre säkra indikationer, tvåor på bedömningsskalan, då den säkraste och högsta på skalan visar fel? Varför sägs det i pressmeddelandet i september 2015 att någon nationsbestämning inte kunnat göras när det är just det man gjort, det vill säga ett svenskt objekt?

Kan inte bygga på oklarheter

Försvars – och säkerhetspolitik är allvarliga frågor och får inte byggas på oklarheter och felaktigheter. Svenska Dagbladets försvarsreporter Jonas Gummesson – en av få journalister som tycks förstå betydelsen av en kritisk granskning av Försvarsmaktens ubåtsjakter – skrev i en kommentar efter Ekots avslöjande:

”Regeringen måste lägga korten på bordet om ubåtsjakten. För Löfven och Hultqvist finns det nu bara en sak att göra; att glänta på locket till den hemliga ubåtslådan. Utan att röja försvarshemligheter får man helt enkelt tala om vad det är för ”en annan förklaring” till det som först basunerades ut som ett avgörande bevis på en kränkande ubåt. Längre än så behöver man inte gå – men dit måste man. Annars har regeringen spelat bort all eventuell trovärdighet i ubåtsfrågor.”

ANNONS

Sune Olofson

försvarsreporter och debattredaktör på SvD 1981-2009

ANNONS