Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Fadimedagen webb
Mikael Thörnqvist, journalist, författare, medlem av GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) Arbetsgruppen i Västra Götaland och Fadime Sahindal.

Hedersvåld är inte som annat våld mot kvinnor

Ett av de största problemen med Fi:s politik är att partiet fortfarande inte klarar av att prata om heder utan att samtidigt prata om annat våld i nära relationer, skriver Mikael Thörnqvist, GAPF.

Slutreplik

Hedersförtryck, 21/1 och 25/1

Det är bra att Anna Rantala Bonnier, lokalpolitiker för FI i Stockholm, står bakom de förbättringar av hedersoffrens situation som man kan hoppas på i huvudstaden. Det är dock lite oväntat att FI lyckats driva igenom allt detta, både med tanke på partiets historiska motstånd mot att tillerkänna hedersoffren någon som helst vikt i politiken och på att partiet bara sitter på tre av majoritetens 53 mandat i fullmäktige.

Alla är dock inte överens om FI:s betydelse i utvecklingen av samhällets syn på hedersförtrycket. Lyssna till exempel från 2:40 på Sakine Madons lättgooglade intervju med GAPF:s ordförande Sara Mohammad, där hon vittnar om motsatsen: ”FI var ett hinder.” Finns på Youtube.

Klarar inte prata om heder

Men om en plats vid köttgrytorna kan knuffa FI:s politik i hedersfrågor i rätt riktning är det sannerligen mycket välkommet. Ett av de största problemen med sagda politik är att partiet fortfarande inte klarar av att prata om heder utan att samtidigt prata om annat våld i nära relationer: ”Det är heller inte väsensskilt från annat förtryck där maktordningarna kön, sexualitet, släktskap och ålder samspelar och är centrala”, står det i partiprogrammet.

Jo, det är det. Och för att i längden kunna rå på dessa groteska övergrepp på företrädesvis flickor och unga kvinnor är det viktigt att se skillnaderna. Utmärkande för hedersförtrycket är bland annat dess kollektiva karaktär, där offret – typiskt en tonårstjej – angrips fysiskt och psykiskt av en hel familj eller släkt. Speciell är också synen på förövaren. Han (eller mer sällan hon) blir något av en hjälte i omgivningens ögon, den som tog tag i problemet med att offret setts samtala med en kille eller gick och fikade på stan i stället för att skynda sig direkt hem från skolan. Den sociala stigmatisering som med rätta skulle drabba mig om jag misshandlade någon i min familj vänds i hederskulturen i sin motsats.

Inte rasifiering som dödar

Min fråga om relevansen i kopplingen mellan rasifiering och den oemotståndliga driften att plåga sina döttrar lämnas obesvarad av Rantala Bonnier. Jag försöker igen: Tror du att den pakistanska mördarmamman som band fast sin dotter i sängen, dränkte in henne i bensin och tände på gjorde det för att hon eller dottern var rasifierad?

Var 16-åriga Medines far och farfar rasifierade när de efter ett familjeråd begravde henne levande i turkiska Kurdistan?

Och hur var det med de egyptiska släktingar som ströp en mamma och hennes två döttrar och slängde kropparna i Nilen?

Rasifierade?

Det var inte rasifiering som dödade de här människorna, Rantala Bonnier. Det var bärarna av hederskultur, ett ord som FI år 2017 fortfarande vägrar använda.

Mikael Thörnqvist

journalist, författare, medlem av GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) Arbetsgruppen i Västra Götaland

Se mer från - Debatt: Hedersförtryck
Mest läst