Yrkesutbildningarna behöver bli mer kvalificerade och mer arbetslivsförankrade för att ge ungdomarna bättre förutsättningar och större motivation att satsa på sina gymnasiestudier, skriver Jonas Olofsson.
Yrkesutbildningarna behöver bli mer kvalificerade och mer arbetslivsförankrade för att ge ungdomarna bättre förutsättningar och större motivation att satsa på sina gymnasiestudier, skriver Jonas Olofsson.

Högre utbildning löser inte alla problem

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige. För allt för många unga tar det allt för lång tid att etablera sig på arbetsmarknaden. Det här är ingen nyhet. Vad som däremot kan överraska är hur dagens problem hänger samman med historiska vägval inom utbildningspolitiken och i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Den politiska debatten präglas av historielöshet.

Yrkesutbildningen är av avgörande betydelse, inte bara för arbetslivets kompetensförsörjning utan också för unga individers möjligheter att etablera sig. I Sverige har yrkesutbildningen varit en angelägenhet för skolan och det offentliga. I flera andra länder med system för lärlingsutbildning, till exempel Danmark och Norge, tar arbetslivet och organisationerna på arbetsmarknaden ett mycket större ansvar för yrkesutbildningen. Det innebär också att utbildningen präglas av arbetslivets krav. Utbildningarna knyts närmare etablerade yrken samtidigt som arbetsgivarna får en tydligare bild av ungdomarnas arbetsförmåga jämfört med ett system där yrkesutbildningen har ett allmänt innehåll och huvudsakligen sker i skolmiljöer.

ANNONS

En mer arbetslivsanknuten yrkesutbildning gör inte bara unga attraktiva på arbetsmarknaden sett i relation till mer erfaren arbetskraft, den skapar också goda förutsättningar för personlig utveckling. Ungdomarna får träffa personer i olika åldrar samtidigt som identifikationen med ett yrke utgör en väsentlig del av att bli vuxen och ökar självkänslan. Det handlar om att hitta sin roll i samhället, inte bara om att via utbildningen tillägna sig några enkla handgrepp. Att lära sig ett yrke innebär att gå in i en gemenskap med gemensamma traditioner.

Sedan 1930- och 40-talen har den svenska politiken gått ut på att satsa på den allmänna och medborgerligt inriktade utbildningen. Den dominerande synen har varit att arbetslivet ska ta vid där skolan slutar, det vill säga att den yrkesmässiga färdigutbildningen är något som ska ske efter skolans slut. Så har dock inte skett i någon större utsträckning.

Socialdemokratisk paradox

Historiskt sett har det rått en bred partipolitisk samsyn på skolpolitikens område, även om skiljelinjerna i dag är stora. Särskilt den socialdemokratiska synen på yrkesutbildningens betydelse måste betraktas som paradoxal. Här har det funnits inslag av mindervärdeskomplex.

I stället för att slå vakt om de grupper vars intressen man vill representera, har man fokuserat på den så kallat högre utbildningens villkor. Målet med politiken för ökad social rörlighet tycks ha varit att upplösa arbetarklassen.

ANNONS

De sociala och samhällsekonomiska kostnaderna för den här politiken har blivit allt högre. Sedan programgymnasiets tillkomst på 1990-talet är det över 20 procent av en ungdomskull som inte fullbordar sin gymnasieutbildning.

Denna grupp drabbas senare av oerhört svåra sociala problem. Arbetslösheten är dubbelt så hög för dem som saknar gymnasieutbildning jämfört med de gymnasieutbildade och cirka tre fjärdedelar av dem som huvudsakligen försörjer sig på socialbidrag i åldrarna under 25 år tillhör denna grupp. Andelen som har aktivitetsersättning, tidigare kallat förtidspension, är sju gånger högre. Det är också viktigt att betona att den sociala bakgrunden hos de ungdomar som får problem i skolan följer tydliga klasslinjer. Här handlar det i första hand om klass, inte om etnicitet.

Kränkande skuldbeläggning

I dag kan man urskilja en närmast kränkande skuldbeläggning av många unga. I den politiska retoriken framhålls att mer utbildning löser alla problem. Högre utbildning uppfattas som helt avgörande för att möta en allt hårdare global konkurrens. Men om man tidigare hävdade att medborgare skulle erbjudas goda villkor att hantera krav på omställning i arbetslivet via arbetsmarknadsutbildning och komvux, heter det nu att individerna i mycket större utsträckning själva bär ansvaret för sin situation genom otillräcklig eller misslyckad utbildning.

ANNONS

Det är dags att göra ett nytt vägval. En kvalificerad och mer arbetslivsförankrad yrkesutbildning ger yngre bättre förutsättningar och större motivation att satsa på sina gymnasiestudier. Utbildningen ger möjligheter till att utveckla en identitet kopplat till yrket och till att stärka självkänslan i gemenskap med personer i olika åldrar och med olika erfarenheter.

Den senaste gymnasieutredningen (SOU 2008:27) pekade också på behovet av förändring. Därefter har riksdagen beslutat om flera viktiga förändringar i gymnasieskolan från och med hösten 2011. I den utsträckning förändringarna öppnar för större valmöjligheter och en mer effektiv yrkesutbildning, bland annat lärlingsutbildning, är de välkomna. Välmenande politiker har allt för länge tillåtits reformera skolan på bekostnad av både arbetslivets och enskilda elevers intressen.

Jonas Olofsson

Docent i ekonomisk historia

Författare till boken " Krisen i skolan. Utbildning i politiken och praktiken" som kommer ut inom kort.

Jonas Olofsson har även medverkat i lärlingsutredningen av Irene Wennemo vars betänkande överlämnas till Jan Björklund i slutet av mars.

ANNONS