Det är onekligen något av en paradox att – just när våra grannländer skärper kraven på migranters förståelse och acceptans av värdlandets traditioner och värderingar – så driver Sveriges regering med kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) i spetsen och med hjälp av Allianspartierna igenom sin så kallade kulturarvsproposition, där varje spår av ett mer specifikt svenskt kulturarv rensats bort till förmån för något slags odefinierbar, global kulturell gemenskap, och där våra muséer nu ska bli propagandainstitutioner för multikulturalism. Endast vi Sverigedemokrater röstade emot den nya kulturarvslagen, som vi är övertygade strider mot svenska folkets preferenser och nationella intressen.
Bah Kuhnkes initiativ – som lite grann framstår som provokation och flykt framåt – kommer lustigt nog samtidigt som en debatt verkar vara under uppsegling också i vårt land om att vår nationella civilisation och grundläggande västerländska värderingar står under ett existensiellt hot från doktriner, som inte bara predikar totalitära uppfattningar i total motsats till våra egna, utan även hotar alla oliktänkande med de radikalaste bestraffningar.
Sharia som enda rättesnöre
Terrorforskaren Magnus Ranstorp gjorde nyligen en utförlig analys i Aftonbaldet av det radikala islamistiska partiet Hizb ut-Tahrir, vilket etablerades i Sverige 2013, och som på sin hemsida säger att man "har som målsättning att återetablera den islamiska Khilafah-staten så att Allahs uppenbarelse blir den enda referenskällan gällande styret", med sharian som enda rättesnöre.
Som ett ytterligare tecken på nationellt uppvaknande föreslog moderatledaren Anna Kinberg Batra häromsistens införandet av en "integrationsplikt" för migranter, i form av såväl intensifierad svenskundervisning som kurser om vikten av jämställdhet, barns och homosexuellas rättigheter, samt att Sverige tar avstånd från allt förtryck vad gäller heder, kultur eller religion.
Nu vet kanske svensken i gemen inte särskilt mycket om sharians enskildheter, utom att kvinnor kan stenas till döds för vissa förseelser, att kleptomani kan leda till att man blir av med en hand och att sharia nu tycks praktiseras vida inom Sveriges allt fler "no-gozoner". En djupare inblick vinner man om man i likhet med en av författarna till denna artikel är EU:s rapportör vad gäller sharia-länders internationella överenskommelser, närmare bestämt den så kallade kallade Kairo-deklarationen om mänskliga rättigheter inom Islam. Denna deklaration antogs år 1990 av 45 länder i framförallt Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika – däribland tre Europarådsstater (Albanien, Azerbadjan och Turkiet).
Ord och inga visor
I Kairo-deklarationen är det ord och inga visor. Att ta en annans liv eller att skada någon är visserligen förbjudet, enligt deklarationen, men det anses tillåtet om det sker av skäl som står i överenskommelse med sharia (Art. 2). Föräldrar har visserligen rätt att välja sina barns utbildning, men bara om de gör så "i enlighet med sharias etiska värderingar och principer." (Art. 7) Vidare förbjuder deklarationen – liksom sharian som sådan – att någon söker omvända en person från islam till en annan religion. (Art.10) Dessutom erkänner sharia bara sådana företeelser som brott vilka uttryckligen omnämns som brott också i sharia, och detsamma gäller straff som utmätts av en icke-shariadomstol. (Art. 19) Yttrandefriheten garanteras i deklarationen, men bara så länge det som sägs inte står i strid med sharias principer. (Art.22) Slutligen måste alla offentliga poster i samhället underställas sharias bud och auktoritet. (Art. 23).
Exemplen kan mångfaldigas, men budskapet är klart: Där sharian vinner terräng tolereras ingen annan åsikt eller rättsskipning. Tilläggas bör att alla de shariaprinciper som nämnts här står i motsats till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.
Svensk "värdlandskultur"
Sammanfattningsvis hoppas undertecknade att Sverige följer våra nordiska grannländers exempel och snarast formulerar en samling principer som sammanfattande kan sägas uttrycka en svensk "värdlandskultur" på europeisk och västerländsk grund – i enlighet med det gamla ordstävet att man må "ta seden dit man kommer" ("When in Rome, do as the Romans").
Det innebär inte att man undertrycker andra seder eller trosuppfattningar, utan bara att man klart visar ramarna för det svenska samhällets funktion och svenskarnas allmänna handlande. Om vi inte, bestämt men lugnt och med pondus, försvarar de framsteg vi nått under århundraden av kamp – framsteg som givit oss så mycket i form av mänsklig värdighet, frihet och unikt samhällsskapande – så vore det ett kapitalt svek mot vårt förgångna, vår samtid och våra efterkommande.
Johan Nissinen (SD)
riksdagsledamot och medlem av svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska församling
Markus Wiechel (SD)
riksdagsledamot och medlem av svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska församling