I stället för att barn bereds möjlighet att delta i samhällslivet genom sina föräldrars
vardag engageras de i dag av diverse portabla skärmar, förpassas till köpcentrens lekhörnor eller skyddas från verkligheten genom att bilradions volym sänks lagom till nyheternas jingel. Endast en putsad Astrid Lindgren-fasad tycks tillräckligt snäll och gullig för 2010-talets barn.
I den biografiska filmen Straight Outta of Compton, som gick upp på bio i höstas, gestaltas en presskonferens från tidigt 1990-tal där hiphopgruppen NWA (förkortning av Niggas With Attitude) får stå till svars för sina texters innehåll. Att rappa om bitches, droger och våld ansågs olämpligt för 1990-talets barn och unga (och gruppens bandnamn hade redan provocerat genom användning av n-ordet).
"Skjuter budbäraren"
Vid den presskonferens som dramatiseras i filmen, försvarar sig NWA-medlemmarna
genom att förklara att de faktiskt bara rappar om sin egen verklighet, erfarenhet och upplevelser. Men i dåtidens USA ville många ”skjuta budbäraren” hellre än att kritisera det samhälle som medlemmarna i NWA vuxit upp i. Moralens poliser var snabbt där och ville tillrättalägga gruppens så kallade verklighet. I USA ledde denna debatt senare till varningsetiketter på CD-skivor.
En mer konstruktiv ansats, än att bli upprörd över bandet, texterna och hiphoplåtarna, hade snarare handlat om att rikta fokus mot de omständigheter och den samhällsutveckling som skapat den verklighet som NWA återgav i sina hiphoplåtar. I Sverige har liknande inträffat, bland annat då polisen för några år sedan ringde till en fritidsgård för att uppmana dem att ställa in en spelning med gruppen Labyrint, som ansågs ha ett för drogliberalt budskap.
Dessa två exempel tydliggör hur det återkommande ropas på censur och förbud så fort en kultur- och konstyttring skaver, provocerar och rycks ur sin kontext. I debatten om stereotyper i barnkulturen så verkar samma polisiära linje som i hiphop-exemplen ovan, ha tagit överhanden. I stället för att låta kulturella uttryck möjliggöra för möten mellan barn och vuxna när det gäller den kontext och det samhälle som kulturyttringar skapats i, ska forna tiders barnkultur tillrättaläggas för att konsumeras av barn utan vuxnas deltagande och förklarande. Vår tids barnkultur har således reducerats till formen av barnvakt, och bidrar till att skapa parallella världar för barn och vuxna.
Underlag för samtal
Kultur väcker frågor och är underlag för samtal, vilket är särskilt viktigt mellan barn och vuxna. Debatten om Tintin, Lilla Hjärtat, Medeas barn, Alfons och nu senast Jan Lööf är alla exempel på detta. Det tycks som om barnkulturen ska vara självgående för att barn skall kunna ta del och delta i den utan vuxnas inblandning, vilket gör att debatten även får demokratiska implikationer för framtidens samhälle. Hur ska barn kunna beredas möjlighet att delta i samhällslivet när de ständigt serveras en tillrättalagd bild av den egna samtiden och den tid som flytt?
I stället för att understödja mediala drev mot enskilda konstnärer borde vi i högre grad kritisera den parallella värld som skapats för barn, där kulturen ska vara gullig och fin och inte provocera. I motsats till intentionen om att motverka rasism och stereotypifiering kan resultatet bli att den tillrättalagda kulturen snarare bidrar till ett mindre sammanhållet samhälle där barnen från tidig ålder vänjer sig vid parallella livsvärldar och segregation.
Livsviktiga för ett fritt samhälle
I exemplen med NWA, Labyrint, Makode Linde, Jan Lööf eller Suzanne Osten så handlar det om kulturarbetare och konstnärer som är livsviktiga för ett fritt samhälle. En oroande tendens är att allt färre står upp för dessas rätt att utöva sin konst så fort den berör på ”fel” vis eller går emot det politiskt korrekta. I enlighet med Heinrich Heines citat om att samhällen som bränner böcker, bränner snart människor måste vi orka låta kulturen och konsten vara fri.
Den konst som väcker frågor om rasism och stereotyper utgör faktiskt underlag för samtal med våra barn och unga. Vi får inte blunda för de verkligheter och den historiska kontext som ligger till grund för populär barnkultur. Om historien må vi berätta, även den som gestaltas i Jan Lööfs tappning.
Alexandra Kreus
adjunkt och verksam inom barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet
Johan Söderman
docent och verksam inom barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet