Det finns ett före och det finns ett efter Fadime Sahindal. Hedersmordet på Fadime blev startskottet på en glömd, undanskuffad och lågmäld debatt om hedersfrågor som tidigare förnekats eller förts av eldsjälar. Men den fanns i det tysta. Jag minns när jag var barn, hur min mamma och hennes lärarkollegor kände oro för att en del flickor skulle giftas bort i hemlandet över sommaren. Enskilda läkare i storstäderna arbetade med att hjälpa könsstympade kvinnor. Skolpersonal försökte stötta unga i farozonen.
Men även efter hedersmordet på Fadime blev en del kvar i kulturrelativismens träsk. När TV-nyheternas starkaste ljus slocknat på manifestationerna vid årsdagen åren efteråt var vi få som samlades på torgen. Men nu har kampen flyttat in i mediernas och politikens finrum. Föreningar som Sara Mohammads GAPF (Glöm Aldrig Pela Fadime) och Amineh Kakabavehs Varken Hora Eller Kuvad spelade en enormt stor roll som nagel i ögat på makthavare.
Feministiska fegisar finns kvar
Visst finns kulturrelativisterna kvar. De feministiska fegisarna likaså och alla yrvakna politiker som enbart tycker att jämställdhet är en intressant fråga om det handlar om att en kvinna mördats – en grupp som för övrigt kompletterats med att ämnet bara är fängslande om mördaren råkar vara utrikes född.
Men resten av samhället har faktiskt börjat ta detta på allvar. Nu ligger den stora utmaningen i att inse att hedersförtryck uppträder i olika skepnader, ursprung och nyanser och att förtrycket är mer än vidriga traditioner som könsstympning, barnäktenskap och oskuldstester.
När jag skrev min bok Duktiga Flickors Revansch började jag tänka på Fadime igen. Hur hennes berättelse hade många delar som vi måste förstå. En av dessa är familjens motstånd mot henne som en typisk duktig flicka som vill så mycket med sitt liv och som har egna drömmar.
Gjorde starkt intryck
Den 20 november 2001 höll Fadime ett tal i riksdagen under seminariet ”Integration på vems villkor?”, arrangerat av nätverket Våld mot kvinnor. Alltid när jag läst talet så har jag studsat till när hon berättar att hon träffat en svensk pojkvän Patrik, men det hon säger i meningarna efteråt är lika viktigt:
”Mina föräldrars syn på skolan var att det var bra om jag kunde lära mig att läsa och skriva för att bli deras länk ut i det svenska samhället eftersom de själva var analfabeter. Men några högre studier än så ansåg de inte att jag behövde. Man behöver ingen utbildning för att ta hand om man och barn. För mig var det dessutom oerhört viktigt att få utbilda och utveckla mig som person.”
Fadime börjar studera till socionom på Mitthögskolan i Östersund. Sedan vet vi hur det gick. Den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal. Fadimes föräldrar var även i sin hederskultur cyniskt medvetna om att den feministiskt säkraste biljetten för alla flickor till ett annat och friare liv är utbildning. Den som får kunskap får smak på frihet, därmed föds en längtan efter ett friare liv. De duktiga flickorna i denna situation kämpar ofta på dubbla plan: både mot en konservativ patriarkal, ibland religiös, familjestruktur och vanligen också mot en klasstruktur. Deras skolprestationer blir därför en biljett till en annan värld.
Drabbas allra hårdast
Duktiga flickor som satsar på utbildning och yrkeskarriär i vårt land är inte enbart vita svenska medelklasskvinnor. De har sina rötter i många olika kulturer, religioner, länder och traditioner. De skulle vara ännu fler om vi inte tillåtit olika feministiska måttstockar för kvinnor beroende på deras ursprung. När hedersförtrycket tillåtits att växa sig starkt i våra utanförskapsförorter, då är det de duktiga flickorna med stora drömmar och liten frihet som drabbas allra hårdast. Precis som många kvinnor för otaliga decennier sedan hölls tillbaka här i Sverige på grund av ett bakåtsträvande patriarkat, religion och gamla konventioner. Att slåss för den duktiga flickan är att också ta striden mot hedersförtrycket.
Birgitta Ohlsson (L)
riksdagsledamot, aktuell med boken Duktiga Flickors Revansch (Forum)