Ge alla långtidsarbetslösa generellt anställningsstöd

Inför ett generellt anställningsstöd för alla kategorier arbetssökande som bedöms ha permanenta svårigheter att få arbete, vare sig de är flyktingar eller inte. Inga avtalade ingångslöner behöver sänkas. Och stödet ska gälla lika för såväl offentliga som privata arbetsgivare, skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Positionerna om vad som bör göras för att få flyktingar med låg utbildning in på en den svenska arbetsmarknaden tycks helt ha gått i baklås. På ena sidan återfinns näringslivet, allianspartierna och många nationalekonomer som hävdar att vad som behövs är kraftigt sänkta ingångslöner och specialåtgärder just för invandrare. Mot detta står LO och regeringspartierna som hävdar att erfarenheterna av till exempel subventionerade arbetsgivaravgifter för att minska kostnaderna för att anställa inte har visat sig ha någon större effekt på sysselsättningen. I stället kräver man mera satsningar på utbildning, men det är oklart om detta alls får någon effekt.

Trots omfattande utbildningsinsatser har efter sju år enbart hälften av de som invandrat till Sverige i arbetsför ålder kommit i arbete. Positionerna tycks helt låsta vilket i realiteten innebär att ingenting görs. Men man bör i detta läge betänka att ett land med många unga, och då särskilt unga män, som slås ut från arbetsmarknaden riskerar att skapa stora sociala problem.

ANNONS

När man funderar över möjliga lösningar är det centralt att inse att arbetsmarknaden faktiskt inte är en marknad vilken som helst. Arbete kan nämligen inte som andra ”varor” avskiljas från dess innehavare. Tvärtom är vi ofta starkt identifierade med vårt arbete. Det innebär att alla typer av särskilda arbeten för de som inte kan få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden är problematiska. Ett skäl är att sådana ”märkta” arbeten ofta har en negativ inverkan på den individ som skall utföra dem. Den socialpsykologiska forskningen talar här ett tydligt språk, nämligen att riktade åtgärder till ”de fattiga” eller ”de behövande” eller som nu föreslås till ”flyktingarna” ofta visar sig ha en negativ effekt på dessa personers självkänsla och därmed indirekt på deras arbetsförmåga.

Finns en enkel lösning

Det finns emellertid en lösning på detta problem som inte har diskuterats. Nämligen att en av fördelarna med en högskatteekonomi är att man kan betala de som arbetar lägre löner utan att de får lägre löner. En person som har LO:s lägsta månadslön om cirka 20 000 kronor kostar med arbetsgivaravgifter 30 000 kr. Men efter skatt får denna person ut omkring 15 000 kr. Det betyder att man via skattelättnader kan sänka arbetsgivares kostnader för att nyanställa personer till hälften utan att dessa personer faktiskt får en lägre lön i handen. Självklart skulle både offentliga och privata arbetsgivare anställa fler personer om det kostade dem hälften mot i dag.

ANNONS

Ett vanligt motargument mot detta slags åtgärder är att arbetsgivare skulle kunna avskeda en stor del av sin personal för att sedan anställa personer med denna subvention. Detta problem går enkelt att hantera på två sätt. Det första är att sätta en procentgräns för hur många personer som en arbetsgivare får ha anställda med denna subvention. Var den skall gå kan naturligtvis diskuteras, men säg att man sätter den till fem procent. En arbetsplats med 100 anställda skulle då ha fem personer i arbetsstyrkan anställd med denna subvention. Det andra är att arbetsgivare som drar ner på arbetsstyrkan inte ges möjlighet att använda detta anställningsstöd.

Dagens system problematiska

Ett annat argument är att vi redan har denna typ av subventionerade anställningar (instegsjobb och nystartsjobb). Det stämmer, men det finns två huvudproblem med dessa åtgärder. Det första är att de just är ”märkta” som sekunda arbeten. Det andra är att de är tidsbegränsade. Arbetsgivare som funderar på att anställa personer med de nuvarande subventionerna måste ta med i beräkningen att när denna person (förhoppningsvis) har blivit väl inskolad, kunnig och inlemmad på arbetsplatsen, då är det dags att säga adjö. Det finns skäl att anta att just tidsbegränsningen avhåller många arbetsgivare från att använda sig av dessa typer av subventionerade anställningar.

ANNONS

Konkret kan ett generellt anställningsstöd införas genom att personer som arbetsförmedlingen bedömer ha permanenta svårigheter att få ett arbete ges möjlighet att erbjuda arbetsgivare sin arbetskraft till starkt reducerad kostnad enligt modellen ovan. Ett sådant generellt anställningsstöd skulle gälla för alla typer av arbeten som lönemässigt ligger omkring de nu avtalade ingångslönenivåerna. De fackliga organisationerna borde inte ha något att invända eftersom inga avtalade ingångslöner behöver sänkas. Systemet borde också gälla lika för såväl offentliga som privata arbetsgivare. Det skulle gälla för alla kategorier arbetssökande som bedöms ha permanenta svårigheter att få arbete, vare sig de är flyktingar eller inte.

Ingen tidsgräns behövs

Skall man då kunna ha ett sådant subventionerat arbete hur länge som helst undrar många? ”I princip ja” är mitt svar, men man måste då ta i beräkningen hur arbetsmarknaden fungerar. Det finns goda skäl att anta att personer som erhållit ett arbete på detta sätt efter en tid har skaffat sig så pass mycket kompetens att de kommer att vilja söka och också lyckas erhålla arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Arbetsgivaren ifråga kan då anställa någon ny person med detta generella anställningsstöd vilket innebär att vi har skäl att förvänta att det uppstår ett dynamiskt in- och utflöde även i ett sådant system.

ANNONS

Blir detta alltför kostsamt kan man fråga sig? Det beror på vad man jämför med. För det första skall på något sätt dessa personer likväl försörjas och för det andra kan man lägga till den produktiva insats de kommer att bidra med då de faktiskt arbetar. Till detta skall läggas de kostnader och de många problem som vi annars kommer att ha om vi misslyckas med att få de personer detta handlar om i arbete.

Bo Rothstein

professor i statsvetenskap vid universitetet i Oxford

ANNONS