När maj var som skirast och sommardrömmarna som starkast reste vi till Vrångö: tre förskolebarnbarn och jag. Västtrafik bjöd på en nästan omöjligt snabb resa. Femtio minuter efter det att vi oplanerat anlände till vår busshållplats i Högsbohöjd steg vi iland på södra skärgårdens pärla. Någon matsäck hade vi därför inte fått med oss, men i paradiset måtte det väl digna av bröd och honung.

Lite orolig blev jag när de två matserveringarna vid färjeläget ännu var vintrigt tillbommade. Men Vrångöhuset finns ju och på lite avstånd affären och fiskboden. Men Vrångöhusets lockande dofter var bara till för en förskoleklass. En trevlig öbo beklagade att hon inget hade att bjuda oss. Jo, en handfull läckra skorpor blev det. Och affären och fiskboden finns ju på andra sidan ön.

Allt hungrigare – men trygg – kände jag mig när vi såg fiskbodens reklamskyltar. Men ack, affären öppnade först klockan halv fyra. Vrångöhusskorporna kändes plötsligt väldigt små. Just i detta ögonblick möter vi vår ängel: en mormor/farmor som uppfattat vår belägenhet. Gå till lekplatsen så kommer jag med fika! Och hon kom med glass och saft och framförallt med sin hjärtevärme.

Så vi klarade oss. Vi hann plocka snäckors mängd och det äldsta barnbarnet gjorde sitt premiärdopp. Vrångö fick en ännu mera gyllene guldkant. Så vi återkommer. Nästa gång tar vi för säkerhets skull med oss en hemmapackad matsäck.

Några frågor har hunnit växa sig starka: Vad tycker vi i allmänhet om Vrångö? Vill vi att den här pärlan ska vara ett likvärdigt stycke av ett kreativt och expansivt regioncentrum? Har vi råd att behandla en fantastisk kommundel som vore det en glesbygdsavkrok?  

Lars Josefsson

Morfar