Precis som chefen för utredningsenheten i Polisområde Storgöteborg skriver, lägger Polisen stor kraft på att underbygga och försvara beslut om att inte inleda, alternativt lägga ner förundersökningar.

Enligt Brottsförebyggande rådet är uppklarningsprocenten 2,5 vad gäller inbrottsstölder, vilket enligt min mening speglar ett resultat som avgörs i ett betydligt tidigare skede än i resonemang kring förundersökningsbeslut.

Avgörande är snarare Polisens akuta åtgärder som ska ligga till grund för förundersökningen.

Förstahandsåtgärder kan till exempel vara förhör med anmälare, målsägande och vittnen, säkring av spår exempelvis fotografering, skisser, avtryck från skor/fingrar och informationsinhämtning kring gods som påstås ha stulits.

Det är i denna del som jag tror att Polisens resurser brister.

Om Polisens utredningsenhet istället förses med väl underbyggda anmälningar vore möjligheterna att utreda brottet rimligtvis större. Dessutom finns det en stor vinst i att eventuellt spåra gods från inbrott även om inte gärningsmannen i slutänden åtalas.

På grund av att inbrottsstölderna utreds i så liten omfattning, får hälerileden fritt spelrum och för tjuvarna är det lätt att avyttra stöldgods.

En annan aspekt är de bedrägerier som försäkringsbolagen utsätts för då en försäkringstagare anmäler inbrottsstölder som inte har skett, alternativt att det varit inbrott, men mängden och värdet av det gods som stulits överdrivs.

Eftersom försäkringsbolagen vanligtvis kräver att inbrottsstölder polisanmäls, vore grundliga förstahandsåtgärder från Polisen avgörande även i dessa fall. Polisen kan exempelvis dokumentera att det saknas spår från inbrott och närmare undersöka omständigheterna. Troligen skulle Polisens arbete avsevärt försvåra förekomsten av dessa brott.

Sammanfattningsvis anser jag att med fokus på förstahandsåtgärder, skulle mycket onödigt arbete sparas i senare led och betydligt fler brott klaras upp.  

CB