På morgonen packar jag ihop barnen och vandrar iväg till förskola 1 där 4-åringen packas upp och lämnas in. Packar sedan ner minstingen i vagnen igen och knatar vidare till förskola 2 för uppackning och inlämning.

Minstingen är snart två år och tjoar glatt så fort vi ser förskolan och kan sedan inte få av sig overallen snabbt nog när vi väl kommit in. Hon ler och springer in till vänner och underbar personal. På eftermiddagen blir pappan nonchalerad när han kommer för att hämta. Hon trivs helt enkelt.

Nu har vi fått besked om att det finns en plats på förskola 1 även för den minsta. Detta är vad vi önskat, att lämna och hämta på två olika förskolor är tidsödande. Men ändå känns det inte bra.

Det känns inte bra att bryta hennes trygghet. Det känns inte bra att sätta henne i en ny miljö med runt tjugo nya vänner och vuxna som hon ska lära känna. Jag kan inte heller låta bli att tänka på avdelningen hon lämnar.

De har nyligen blivit klara med ett omfattande inskolningsarbete och nu ställs de återigen inför en förändrad barngrupp.

Det är ett problem att det är så många barn, kanske framförallt syskon, som har en plats på en förskola i väntan på förstahandsvalet. Problematiskt för barnen som rycks upp från sin invanda, trygga miljö när de väl får den önskade platsen. Men även, menar jag, för de drabbade förskolorna.

Det borde inte behöva vara såhär.

Det måste gå att ha ett system kring förskoleplaceringar som minimerar situationer som denna. Ett system som gör det lättare för pedagoger och förskolechefer att planera sin verksamhet. Och som ger en stadig, långvarig och trygg tid i förskolan för barnen.

Jag är övertygad om att vårt barn får det bra även på förskola 1, den stora trivs. Men tanken på hennes glädje vid lämningen på morgonen ger mig ingen ro.

Beslutet om att byta förskola är taget, men det känns inte särskilt bra.

SL