Kommunerna är ytterst ansvariga för äldreomsorgen, trots att denna delvis läggs ut på privat entreprenad. På grund av upprepade skandaler på olika vårdhem i Stockholm kände sig kommunen där så pressad av medierna, att den anlitade en PR-byrå för att förklara och försvara sig inför allmänheten. Notan från byrån fick allmänheten stå för!

Caremas ägare – två riskkapitalbolag – har av samma skäl lagt en stor summa pengar på helsidesannonser i flera dagstidningar. Målgruppen tycks vara alla väljare i vårt land. Är det också de som betalar?

Det har länge stått klart, att det ligger minst en hund begraven i äldreomsorgen. Missförhållandena har påtalats i åratal, men det är först nu, sedan flera medier visat omfånget och allvaret i dem, som de ansvariga för Carema finner för gott krypa till korset.

Då, men först då blir hunden en ynklig, skuldmedveten pudel, som lägger sig på rygg och ber om förlåtelse. Denna omvändelse under galgen imponerar inte. Den gör bara som ett engelskt talesätt råder: If you can´t beat them, join them.

Att Carema gjort bort sig är klart, men det är bara ena sidan av saken. Den andra är kommunerna, som uppenbarligen har brustit dubbelt: de har varken förmått ingå tydliga avtal med utförarna eller kunnat effektivt övervaka de senares verksamhet.

Det finns dock ytterligare ett problem, nämligen den allmänt omfattade myten, att det fria valet alltid är bäst. Vi talar här om mycket gamla och svaga människor, som ska välja mellan olika alternativ. För att kunna välja rationellt fordras god kännedom om alternativen och förmåga att läsa, förstå och bedöma ofta komplexa sammanhang. Därför blir det fria valet här en myt.

Kommunerna har sålunda fått en dubbel bakläxa. Om de inte gör den snabbt och grundligt, kommer vi att få ta del av fler reportage om upprörande skandaler inom äldreomsorgen.

C-A Backmn