Till min förskräckelse läser jag om fällning av lindarna i Vasastaden och Linné. De är en del av stadsbilden och bär en historia och står för stabilitet och trygghet. De balanserar bilden av höga gamla stenbyggnader och inger trygghet. Att gå i dess skugga får mig ständigt att tänka på Tranströmers varma bildliga beskrivningar av trädkronor. Varför kan de inte få stå kvar? De inger en trygghet och tro på långsiktighet i denna kommersiellt kortsiktiga och förgängliga tid.

Det är inget fel på kvalitén på träden, viss mossa börjar alltid växa i sura miljöer (läs miljöförstöring) men de påverkar inte stammens inre kvalité. De innebär ingen risk att blåsa omkull då Lindar har stadiga djupa rötter som långsamt genom årtiondena har fäst sig.

Däremot kanske det är besvärligt att undanröja lövmassorna, lövhalka på spår och liknande. Men jag har svårt att tro att den formen av aktivitet skulle vara så mycket besvärligare än att städa undan efter en sommarnatt på gatorna.

Ber er högaktningsfullt att tänka om i detta beslut.

Harriet Cederlöf