Konstnärliga ledaren för Aftonstjärnan, Sofie Ljungman, säger i GP 2/10 att det verkar vara en diagnoshysteri som sprider sig i västvärlden. Hennes pjäs ABC för en lyckad anpassning har snart premiär på Aftonstjärnan, vars hemsida ger oss pjäsens undertitel Den inbillade sjuke i bokstavsdiagnosernas tidevarv. Sofie Ljungman berättar att det var när hennes bästa väninnas pojke fick en diagnos som hon frågade sig om hans diagnos kommer att hjälpa honom eller fungera stigmatiserande.

En anhörig till mig fick sin ADHD-diagnos när han var 36 år. Han hade tidigare fått en stämpel i pannan för att han i klassrummet uppförde sig på ett sätt som andra inte förstod. Vi försökte hjälpa så gott vi kunde. Men hur ska man kunna hjälpa på rätt sätt när man inte vet vad som ligger bakom problemet?

I senaste numret av Teatertidningen undrar Sofie Ljungman vad som händer med alla dem som får diagnos och blir medicinerade med något som faktiskt är narkotikabaserat.

Men vad händer med alla dem som inte får medicin? Självmedicinering hos personer med ADHD gör att man riskerar att hamna i ett okontrollerat missbruk, social utslagning och kriminalitet.

Det är anmärkningsvärt att personer som själva inte är direkt berörda uttalar sig så tvärsäkert i frågan. Det är våra attityder som är stigmatiserande, inte diagnosen.

Låt alla dem som har samma svårigheter som min släkting få ta del av de senaste medicinska och specialpedagogiska behandlingar som finns att tillgå. Innan självkänslan nått botten.

Helena Berglund