Skolan där jag arbetar har blivit bedömd av Skolinspektionen. Bedömd, men inte berömd.

Vi tar inte upp alla de bra saker som sker ute på skolorna i våra tillsynsbeslut, utan pekar bara på det som brister, förklarar Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler.

Förmodligen får Sveriges skolor ta det förhållandet som en komplimang. Om allt det som görs bra ute på skolorna också skulle dokumenteras då skulle arbetsbördan för Skolinspektionen säkert bli alltför tung. Så även om det sker motvilligt får man väl acceptera Beglers regler.

Det sker motvilligt, därför att skolan i media nästan uteslutande beskrivs i termer av problem och misslyckande och därför att Skolinspektionens pedagogik inte får vara någon förebild ute på skolorna när lärarna ska bedöma sina elever. Att bara peka på elevernas tillkortakommande vore en säker färdriktning mot en sämre skola.

Hur ser då skolans misslyckanden ut i Skolinspektionens rapporter? Jo, bland annat så här:

* Nästan två tredjedelar av de granskade grundskolorna brister när det gäller att se till att eleverna når tillräckliga kunskapsresultat. Förväntningarna på eleven är för lågt ställda: Var fjärde lärare som besvarade Skolinspektionens enkät tror inte att deras elever kan nå målen i alla ämnen.

* Mer än var tredje elev anger att de inte tycker skolarbetet är roligt, och var fjärde att det är ointressant.

* Mer än hälften av de grundskolor som granskats hade brister i arbetet med uppföljning och analys av kunskapsresultaten.

* Många skolor gör enbart uppföljning och utvärdering på elevnivå och inte på övergripande nivå.

Kanske har Skolinspektionen rätt i sina analyser. Men jag tvivlar. Om man vill söka svaret på varför så många elever inte når tillräckliga kunskapsresultat, tror jag att man måste vända på fler stenar.

Kan det vara så, till exempel, att försämrade elevresultat beror, inte på för lite systematiskt kvalitetsarbete och utvärdering på övergripande nivå, utan på för mycket?

Kan det kanske vara så att den enskilde eleven blir förloraren när läraren tvingas använda allt mer tid och kraft åt utvecklande av systematiskt kvalitetsarbete?

Skulle det kunna vara så, att skolan idag inte behöver fler lärare som ägnar mer tid åt dokumentförfattande och planskrivande, utan fler lärare som får ägna mer tid åt arbetet med människor i klassrum, korridorer och uppehållsrum?

Finns det en liten chans att det kan vara så?

Magnus Nydén