Det är fint att rädda nyfödda med speciella behov, men vad händer sedan?

Idag finns teknik och kunskap för att rädda för tidigt födda barn och barn som får skador vid förlossningen, där troligtvis stora belopp och resurser är inblandade. Många av de barnen har mindre eller större speciella behov redan från start de flesta av dem behöver extra hjälp åtminstone under skolåren då koncentrationssvårigheter etcetera ofta förekommer.

Mindre barngrupper och flera vuxna runt omkring gynnar de flesta barn och särskilt barn med speciella behov.

Besparingar och prioriteringar gör att utvecklingen istället går mot större barngrupper och färre vuxna per barn.

Vi har en son som fick en stor hjärnblödning vid födseln vilket medfört en hjärnskada med diagnoser.

Förutom cp-skada med motoriska svårigheter har han perceptionsstörningar och är extremt känslig för ljud och synintryck vilket gör honom arg, utåtagerande och förtvivlad.

ÄNDÅ står vi helt handfallna inför näst intill utebliven hjälp när det gäller hans förskola och skolgång som enligt oss under långa perioder inte funkat alls.

De senaste fem åren har vi kämpat för att han ska få vara i en liten barngrupp med vuxna som förstår hans svårigheter.

Istället har det bara blivit värre för varje år som går.

Jag kan ana mig till den tröstlösa kampen gällande de barn som inte har en diagnos eller vars föräldrar inte har svenska som modersmål.

Finns det någon som helst samkörning mellan budget som läggs för att rädda för tidigt födda barn och budget för att sedan låta samma barn få rätt till ett värdigt liv?

L