Varför skäller alla på det stackars Tillväxtverket? Det tar faktiskt sitt uppdrag på fullaste allvar. Det såg ju hur regeringen desperat försökte öka utbudet av arbete genom halveringen av restaurangmomsen och de olika så kallade jobbskatteavdragen. Inget har hjälpt.

Sänkningen av den här momsen blev i praktiken mest en gåva till krogägarna, och jobbskatteavdragen blev också en politisk bumerang, då de bland annat innebar en klar ekonomisk diskriminering av de cirka två miljonerna pensionärer, som därmed kom att beskattas hårdare än de som jobbade.

Tillväxtverket, som förstod regeringens dilemma, beslöt nu att gripa in. Här gällde det att tänka nytt, att vara kreativ och ge goda exempel till alla övriga verk, institutioner och diverse myndigheter i vår rika byråkratiska flora.

Och så blir verket utskällt i alla tänkbara medier! Det är verkligen upprörande. Till skillnad från regeringens åtgärder, vars effekter är lika svåra att upptäcka som att bevisa, kan detta lilla energiska verk visa konkreta resultat i kronor och ören. Här handlar det inte om lätt genomskådade ordvrängerier.

Fråga bara ledningarna för Grand Hotell i Stockholm, restaurang Hasselbacken därstädes, diverse spaanläggningar, Systembolaget med flera. Hos alla dessa har tillväxten varit påtaglig, vilket en annan strävsam myndighet klart dokumenterat. Jag tänker givetvis på det i sammanhanget oumbärliga verket Tillväxtanalys.

Dessutom har en annan penningrullande inrättning kallad Stiftelsen för strategisk forskning, så att säga omedvetet, dragit sitt kraftiga strå till stacken på två sätt: dels genom ett rejält bidrag om cirka nio miljoner kronor till herr Bindefelds PR-byrå, dels genom en hejdundrande fest av nobeltyp för ett par miljoner i Stockholms stadshus. Jag förutsätter, att Tillväxtanalys har registrerat detta stora bidrag i sann tillväxtanda.

Vår trogna svenska byråkrati vårdar ömt sina gamla stolta traditioner från tider som flytt. Tillväxtverket är den moderna tidens motsvarighet till det vittberömda ”Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner”, odödliggjort år 1879 i romanen Röda rummet av August Strindberg.

Carl-Axel Backman