För ett antal år sedan började vi söka efter vår framtid; vi sökte en plats där vi ville tillbringa våra liv. Vi längtade efter kontakt med trädens sus, tranornas trumpetande och svalornas tysta jakt. Vi längtade efter stillhet, rekreation och fridfullhet. Vi fann det.

Här planerades att låta lövträden och säven ta plats för fler fåglar, anlägga gångstråk och promenadstigar för att fler ska kunna njuta, återställa ängar och myrar för insekter, fåglar och däggdjur.

I denna underbara natur planeras nu en så kallad vindkraftspark; tjugo vindkraftverk, vardera tvåhundraarton meter höga. Det är inte längre natur och stillhet – det är industri. Det ska dras kablar, det ska anläggas vägar, det ska byggas kraftstationer. Vägarna blir stora och breda. Rakt genom områdets natur.

Det må vara miljövänligt; men det är inte människovänligt. Man kunde lika gärna säga till oss att man planerade att dra motorväg, bygga en bilfabrik eller någon annan form av industri här. Det kvittar lika – vårt paradis är det inte längre. Knappast någon annans heller.

Just nu satsas det stort på vindkraft. Visst är det viktigt och bra, ja faktiskt nödvändigt, med alternativ till kärnkraften. Vi har blivit beroende av och vill ha god tillgång på el med minsta möjliga miljöpåverkan. Det satsas stort och det byggs fort vilket för tankarna till miljonprogrammen. Ett av storstädernas största misstag. Låt inte vindkraften komma att bli de mindre kommunernas största misstag!

Anita Almqvist

Bahman Alami