När vi bestämde oss för att lämna våra hem och resa till Sverige gjorde vi det utifrån känslan att inte ha något val. Vi såg ingen framtid i våra hemländer som härjas av arbetslöshet och ekonomisk kris. I Göteborg saknar vi bostad och arbete men har bestämt oss för att kämpa.
Vi vet vad vi har framför oss, vi måste jobba hårt med språk och kultur för att bli en del av Sverige och Göteborg som är en stad som vi uppskattar. Vi förväntade oss aldrig att det skulle bli enkelt. Men vi förväntade oss inte heller att vi skulle bli så motarbetade av svenska myndigheter i våra försök att bygga upp en ny tillvaro.
När vi kom till Göteborg vände vi oss till Arbetsförmedlingen för att skriva in oss. Här började problemen. Vi fick beskedet att för att bli inskriven, sökbar och matchad mot tillgängliga arbeten behövdes ett samordningsnummer. Arbetsförmedlingen hänvisade oss till Skatteverket för att få detta men på Skatteverket nekades vi detta, antingen med hänvisning till att vi saknade bostad eller att vi saknade arbete.
När det efter lång tid avslöjades att alla myndigheter, inklusive Arbetsförmedlingen, har skyldighet att rekvirera samordningsnummer blev flera av oss ändå nekade detta. Först efter att personal från Crossroads, som är Stadsmissionens stödcenter för EU medborgare i Göteborg, följde med oss till Arbetsförmedlingen rekvirerades samordningsnummer.
Stora hinder
Sedan vi kom till Sverige har det krävts av oss att vi ska vara aktivt arbetssökande och att vi visar att vi kan försörja oss. Men hur ska vi göra detta om en så simpel sak som att bli inskriven på Arbetsförmedlingen kan vara förenat med så stora hinder? Resultatet är att många av oss har varit i Sverige i flera månader, ibland sammanlagt över ett halvår, innan vi ens getts en rimlig chans att söka arbete.
Nästa stora problem gäller frågan om personnummer, vilket ska vara möjligt att få om man har ett arbete. Samtidigt krävs det ofta ett personnummer när man ska öppna ett bankkonto, registrera sig på jobbsajter eller för att få just ett arbete. Flera EU medborgare har upplevt situationer där man fått erbjudande om arbetskontrakt bara man kan visa att man har personnummer. En del EU-migranter har fått anställningsavtal med företag men sedan fått beskedet från Skatteverket att kontraktet varit skrivet på för kort tid för att personen ska erhålla personnummer, ett besked som vad vi förstår står i strid med gällande EU-regler.
Fast i ett ekorrhjul
Sedan vi kom till Sverige har vikten av att kunna svenska blivit allt tydligare för oss. Tyvärr saknar vi rätten att delta i SFI, svenska för invandrare. Det bästa sättet att sammanfatta detta på är att vi är fast i en cirkel som vi inte kan ta oss ur. För att hävda oss på arbetsmarknaden behöver vi kunna svenska. Men för att ha rätt till svenskundervisning behöver vi ett personnummer och för att få ett personnummer behöver vi ett arbete.
Det finns saker som svenska staten och Göteborgs kommun kan göra för att ge oss en chans att komma in i det svenska samhället. Låt oss delta i SFI. Språket är nyckeln för oss precis som för alla andra som kommer till Sverige. Skapa ett tillfälligt boende där EU-medborgare kan bo medan vi etablerar oss i Göteborg. Många av oss är hemlösa och utelämnade till kyrkor och boenden avsedda framförallt för missbrukare. Många sover ute eller i tält.
Vår sista uppmaning vill vi rikta till de olika myndigheter som vi som EU-migranter har kontakt med, inte minst Arbetsförmedlingen och Skatteverket. Ge oss korrekt information, kommunicera med varandra och underlätta vår etablering i stället för att misstänkliggöra oss.
Myndigheterna negativa
Vår upplevelse är att Sverige är ett fantastiskt välorganiserat land. Därför blir vi extra förvirrade när vi möts av motstridiga uppgifter och blir rundskickade i systemet och till slut finner att vi är tillbaka på ruta ett igen. Vi är medvetna om att ovanstående saker inte automatiskt löser våra problem, men de är en förutsättning, och det förvånar oss att svenska myndigheter varit så negativt inställda till vår vilja att arbeta och försörja oss själva.
Sverige är med i Europeiska Unionen, detta var en viktig anledning till att vi reste till Sverige. Vi visste att här kan vi söka jobb, här har vi rätt att stanna och etablera oss. Det är ju en av grundtankarna med den fria rörligheten i Europa. Men efter en tid i Sverige, och efter att ha tagit kontakt med de myndigheter som är nödvändiga för att skapa en ny tillvaro i landet är vår gemensamma känsla att den fria rörligheten aldrig var till för oss som verkligen behöver den, den var till för någon annan, någon mer lyckad och framgångsrik.
Tyvärr är det också vår känsla att det knappast finns något tillfälle när svenska myndigheters vilja att hjälpa till är så stor som när någon av oss antyder att vi tänker lämna Sverige och resa tillbaka till vårt hemland.
Adelina Dokja
52 år, från Italien
Adrian Marlogeanu
22 år från Rumänien
Marcel Okey
42 år från Spanien
