Det finns givetvis alltid ett element av fredsskapande när människor och nationer möts, samtalar, och träffar avtal, men aldrig någonsin har EU deklarerat en politisk ambition att stödja den globala fredsordning av demilitariserade länder som Nobel beskrev med absolut tydlighet i sitt testamente. Tvärtemot, EU har ett omfattande program för att utveckla vapen och arméer, ett försvarsprogram, stridande trupper samt vapenproduktion och vapenhandel.
Sista veckan i november protesterade fyra tidigare fredspristagare – Internationella fredsbyrån (fredspriset 1910), Desmund Tutu, Mairead Maguire och Adolfo Perez Esquivel – mot fredspriset till EU och beskrev det som olagligt därför att det strider mot Nobels testamente.
Norska politiker, liksom alla andra, har sin fulla rätt ha vilken åsikt de vill om EU som en bidragande faktor till fred, och de har rätt att arrangera storslagna fester för sina vänner. Men de har inte rätt att använda de pengar och den prestige som Nobel har gett för att främja en agenda som präglas av stöd till Nato och USA:s militära insatser.
Långt ifrån Nobels syfte
Ett testamente är ett lagligt bindande instrument, men ändå har detta pris under de senaste decennierna helt fjärmats från det nedrustningssyfte som Nobel hade – några exempel från de senaste åren är den finske politikern Martti Ahtisaari (som stött fler krig än han försökt lösa, starkt ifrågasatt som partisk fredsmäklare), USA:s president Barack Obama (med flera krig på sin agenda), den kinesiske demokratikämpen Liu Xiaobo (utan någon koppling till nedrustning eller fredlig utveckling) och slutligen EU.
Nobel gav sitt fredspris till världen med önskan att gynna innovativa förändringar till mänsklighetens fromma. Vid tiden då testamentets skrevs stod det norska parlamentet i främsta ledet för en ny global fredsordning baserad på nedrustning och fredlig konfliktlösning, och det norska parlamentet gav stora bidrag till fredsrörelsen. Just därför ansåg Nobel att det norska parlamentet skulle vara den bästa instansen att utse en femmannakommitté hängiven att stödja hans visionära fredsplan.
I dag har detta parlament, påverkat av kalla kriget, medlemskap i Nato och en tilltagande militarisering av den västerländska kulturen, en motsatt inställning till den syn som Nobel önskade stödja. Därmed bryter man mot testamentet och mot lagen som skyddar testamenten, och detta kan inte längre tolereras.
Åtgärder är nödvändiga
Den internationella fredsbyrån (IPB), som är världens äldsta och bredaste nätverk av fredsorganisationer, har nu vänt sig i skrivelser till såväl Nobelkommittén i Norge, som Nobelstiftelsen i Sverige och Länsstyrelsen i Stockholm och begärt att man vidtar åtgärder för att skydda de legitima rättigheterna för de fredsförfäktare som nämns i Nobels testamente.
IPB har sina rötter i samma politiska idéer som fredspriset, och IPB fick fredspriset 1910, och 13 av dess ledare har fått priset genom åren, den senaste var svenskan Alva Myrdal (1982).
Den legitime Nobelpristagaren skall vara motståndare och inte gynnare av militära program och policys. Världen slösar i dag abnorma medel på militära program och illusionen att säkerhet kan uppnås genom konfrontation i stället för samarbete och gemensam säkerhet.
Nedrustning frigör resurser
Att använda fredspriset för att stödja Nobels visionära fredsplan vore det bästa som kan göras för fattiga och lidande människor i världen, nedrustning skulle ge resurser till att rädda miljön, skapa demokrati och mänskliga rättigheter, allt det som nämns i FN:s Millenniemål, men som inte kommer att uppnås år 2015 som avsett eftersom resurserna går till militära rustningar och krigföring.
Alfred Nobels fredsvision är lika aktuell och viktig i dag som den var när han skrev sitt testamente.
Tomas Magnusson
en av två ordförande i Internationella fredsbyrån, representerar därmed 320 fredsorganisationer i 70 länder
