Medan vi de senaste åren matats med bilder av människor i livsfarliga gummibåtar på Medelhavet och europeiska länder som gör allt för att stoppa flyktingarna pågår samtidigt konstruktiva försök att skapa ett hållbart flyktingmottagningssystem. Ett av de viktigaste försöken är förslaget om att skapa ett europeiskt kvotflyktingsystem. För detta förslag är jag EU-parlamentets ansvariga.
Som kvotflykting är du enligt FN extra utsatt och därför i behov av vidarebosättning. Det är FN:s flyktingorgan UNHCR som identifierar flyktingarna som sedan får en säker resa till ett tryggt land. Kvotflyktingar ingår också i ett integrationsprogram så att de snabbt ska kunna starta ett nytt liv och komma in i det nya samhället.
Min målsättning har varit att bygga på FN:s system och skapa ett långsiktigt hållbart EU-program där medlemsländerna tar emot betydligt fler kvotflyktingar än i dag. I mitt förslag vill jag att EU-länderna, som tillsammans står för 24 procent av världens samlade BNP, också tar emot en fjärdedel av världens kvotflyktingar, det vill säga drygt 250 000 människor per år. I dag tar EU-länderna bara emot åtta procent av de cirka 1,2 miljoner personer som enligt FN är i behov av vidarebosättning. För Sveriges del skulle det innebära att vi tar emot 5 000 kvotflyktingar per år, vilket är det antal vi redan planerar att ta emot nästa år.
Blir brickor i cyniskt spel
FN:s kvotflyktingsystem har alltid varit ett humanitärt program, i solidaritet med de individer som behöver skydd och de länder som har stora flyktingbefolkningar. Ett EU-program måste givetvis bygga på dessa grundläggande, humanitära principer som FN:s kvotflyktingsystem baserats på ända sedan det skapades efter Andra världskriget.
Oroväckande nog valde EU-kommissionen i det förslag som först lades fram att göra kvotflyktingssystemet till ett verktyg för att hålla andra flyktingar borta. Enligt kommissionen skulle EU bara vidarebosätta flyktingar från ett land om detta land gick med på att samtidigt stänga sina gränser för andra flyktingar och teckna återsändandeavtal med EU. Denna typ av villkor går helt emot FN:s ursprungliga tanke om vidarebosättning som en humanitär insats. I EU-kommissionens tappning blir flyktingar i stället brickor i ett cyniskt spel som går ut på att stänga Europas gränser, precis som i det skamliga flyktingavtalet mellan EU och Turkiet.
I nära samarbete med UNHCR och en lång rad organisationer som arbetar med vidarebosättning har jag skrivit om dessa delar för att bevara kvotflyktingsystemet som ett humanitärt program. I min tappning av förslaget, det som EU-parlamentet nu ska ta ställning till, har dessa repressiva delar tagits bort. Vidarebosättning ska användas för att ge människor skydd, inte som en del i ett maktspel.
Måste finnas fler vägar till EU
En annan viktig del i mitt förslag är att vidarebosättning aldrig får bli det enda sättet att nå Europa som flykting. Att lyckas ta sig till Europa på egen hand och därefter söka asyl är en lagstadgad rättighet enligt Genèvekonventionen. Den infördes efter Andra världskriget för att det som hände då aldrig skulle få hända igen. Att tumma på denna rättighet skulle vara förödande och undergräva hela den internationella asylrätten.
Slutligen innebär mitt förslag att alla länder ska delta och ta emot kvotflyktingar. Det ansvaret anser jag att ett medlemsland bör ha om det är med i EU. Samtidigt är jag medveten om att EU misslyckats med att få länder som Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien att ta emot de fåtal flyktingar som de ålagts att ta emot från Grekland och Italien. Skulle dessa länder återigen sätta käppar i hjulet menar jag därför att vi ändå måste gå vidare med ett ambitiöst vidarebosättningsprogram. Vi kan inte låta de flyktingvägrande länderna få styra hela EU:s politik. Vägrar de att ställa upp måste andra, mer solidariska länder, gå vidare utan dem.
Ljus i dystert flyktinglandskap
Mitt arbete med ett EU-program för kvotflyktingar är ett ljus i ett annars ganska dystert flyktingpolitiskt landskap. I förslag efter förslag som diskuteras i EU går det nästan alltid ut på att stänga gränser för flyktingar. Vi i vänstern har konsekvent motsatt oss denna murarnas politik och nu presenterar jag ett förslag som innebär att EU kan öppna sina dörrar i stället.
Men för att det ska gå igenom behöver vi inte bara stöd från en majoritet i EU-parlamentet. Vi behöver också stöd av Sveriges regering inför förhandlingarna i ministerrådet. Oroväckande nog har S- och MP-regeringen inte tagit avstånd från de repressiva delarna i kommissionens kvotflyktingförslag. Men jag hoppas att när det väl gäller så kommer Sverige att stå upp för att kvotflyktingsystemet får fortsätta vara ett sätt att hjälpa människor, inte ytterligare ett sätt att stänga EU:s gränser.
Malin Björk (V)
EU-parlamentariker
