Replik
Ungas bostadsbrist, 14/6
Sedan den statliga bostadspolitiken i princip avskaffades i början av 90-talet bedrivs bostadsbyggandet på marknadens villkor. I ljuset av dagens bostadskris är det tydligt att avregleringen inte gett den effekt marknadsivrarna hade hoppats på.
Det som nu behövs är inte fler av de marknadslösningar som bidragit till dagens situation, utan en demokratiskt driven bostadspolitik för att säkra alla medborgares rätt till ett hem.
I vårt tidigare inlägg på denna debattsida pekade vi ut en tydlig väg framåt och la fram en rad förslag för att åtgärda de höga byggkostnaderna, arbetskraftbristen och de orättvisa skattevillkoren. Centerstudenter verkar i stället vilja gå tillbaka till början på 1900-talet när bostadsmarknaden var oreglerad. Då kunde hyrorna vara hur höga som helst och egen bostad med bra standard var en lyxvara.
Den prischock som marknadshyror skulle innebära riskerar dessutom att göra de centrala och mest attraktiva delarna av Göteborg till ett reservat för de rika. Segregationen skulle öka och den redan allvarliga bostadsbristen för unga skulle förvärras. Vi unga skulle varken ha råd att bo kvar eller flytta till en nyproducerad lägenhet.
Det vore fel riktning att gå i. När problemet är att det finns för få bostäder med rimliga hyror är inte lösningen att låta fastighetsägare höja hyrorna ännu mer. Man kan inte pris-chocka bort bostadsbristen i Göteborg – även om det skulle passa Stureplanscentern.
Problemet är heller inte att det inte är lönsamt att äga bostäder. Tvärtom. Förra året var totalavkastningen för bostadshyresfastigheter 11,9 procent enligt Svenskt fastighetsindex. Hyresfastigheter är, efter aktier, det tillgångsslag som gett högst avkastning de senaste 20 åren.
Problemet är alltså inte att politiken stått i vägen för bostadsbyggandet. Problemet är att politiken inte ställt krav och pressat marknaden till att bygga mer och i allmänhetens intresse. För en privat hyresvärd är ju själva syftet med att äga och förvalta fastigheter att göra vinst. Det görs säkrast genom att utbudet av bostäder är mindre än efterfrågan. Då kan fastighetsägarna tryggt luta sig tillbaka i vetskap om att alla lägenheter kommer bli uthyrda.
Privata aktörer vill inte bygga bort bostadsbristen, de vill fortsätta tjäna pengar på den.
Sveriges och Göteborgs unga behöver inte chockhöjda hyror, vi behöver fler bostäder. För att säkra ett tryggt boende åt de 47 000 unga i Göteborgsområdet som idag står utan så krävs politisk handlingskraft, inte mer marknadsfundamentalism.
Amalia Rud Pedersen
ordförande SSU Göteborg
Ola Palmgren
bostadspolitisk talesperson SSU