För en utomstående som jag är det svårt att förstå alla spetsfundigheter och krumbukter bakom argumenten kring nedläggningshotet av flera av språkinstitutionerna vid Göteborgs universitet. För en byråkrat som till exempel en dekan finns det säkert skäl nog att försvara neddragningarna på grund av olika hårresande politiska beslut om resurstilldelningar och anpassningar av det akademiska livet till den heliga marknaden. Man kan sedan kalla det för ”modernisering” eller ”kvalitetshöjning” – den som är språkligt bevandrad fattar att saker och ting inte alltid är vad de kallas för, eller hur?
En gång rev man en stor del av det gamla och vackra Stockholm i moderniseringens namn och där hjälpte tyvärr inga protester från vare sig kultur- eller vanligt folk. Går humanistiska fakulteten vid GU samma öde till mötes?
Det var ändå mycket glädjande och uppfriskande att läsa språkprofessorernas rättframma och kristallklara beskrivning av vad det är som pågår vid GU – GP debatt 20 juni – nämligen en vetenskapsfientlig utarmning av den humanistiska fakultetens utbildnings- och forskningsmiljö.
Jag antar att om man en gång raserar en sådan miljö så är det mycket svårt, om inte omöjligt, att bygga upp den igen. Dessutom är det i det längre perspektivet en förlust även för andra ämnen som litteraturvetenskap och historia, som det påpekas i debattartikeln. Jag föreställer mig att det även påverkar universitetets anseende i omvärlden och kontakter med andra språkmiljöer, även affärskontakter.
Man undrar hur det hos politiker och byråkrater egentligen är beskaffat med ambitionen om globalisering, skapande av mångfald och utveckling av forskningen. Vet den ena handen vad den andra gör? Eller är alla de fina orden bara fasader som döljer en pågående decimering av den humanistiska sfären i samhället till förmån för teknifiering, kontrollfixering (så kallad kvalitetssäkring) och upphöjande av den positivistiska forskningstraditionen till en enda norm?
Det är språket som skiljer människan från djuren och det är språkforskningen som är grunden för den humanistiska forskningen. Vilka krafter vill släcka den för oss människor livsviktiga lågan?
Gabriela Koszyk
psykolog