Än en gång har vi bevittnat ett fruktansvärt och tragiskt våldsdåd i Frankrike. Oavsett om det var en ensamt planerad terrorhandling eller inte så var offrens lidanden fruktansvärda och omvärldens behov av att förstå, bokstavligt talat, livsviktigt. Men vi får inte blanda ihop förståelse, avståndstagande och ursäktande. Förståelsen måste vara närgången och har inget med ursäktande att göra medan avståndstagandet måste vara kompakt. Men ibland blir vårt behov av att förstå ondskan lika stort som vårt behov av att distansera oss ifrån den. Vi vill emellertid inte verka okunniga inför det extremistiska hotet men inte heller så förstående att det kan misstänkas att vi inte kraftfullt nog tar avstånd. Genvägen blir att skapa ett språk med signalord. Om dessa används tillräckligt ofta framstår de som förklarande och meningsfulla. Ett sådant signalord är radikalisering.
Signalordet radikalisering har blivit så pass etablerat att det går att använda som om det fanns ett eget inneboende förklaringsvärde i ordet. Bara genom att uttala det så förväntas vi alla förstå vad som har hänt. Numer är ordet så inarbetat att det svepande går att påstå, så som i det aktuella fallet, att radikaliseringen gick mycket fort. Men vad var det som gick mycket fort? Tillgrepp av våldet? Uppkomst av motiv hos gärningsmannen för att legitimera våldet? Eller psykosociala processer som förflyttade gärningsmannen till en position där våldet blev möjligt?
I detta enskilda fall är det alltför tidigt att säga något om detta med någon som helst visshet och kanske vi aldrig får veta. Men det ger oss inte rätten att slarva förbi den så viktiga förståelsen med svepande tal om snabb radikalisering.
Uttryck som återkommer
För snart 21 år sedan fick jag i uppgift att undersöka vilka det var som fanns i de nazistiska gängmiljöerna vari John Hrons mördare ingick. Ett av de första samtalen jag hade med personal vid en av de skolor som en av mördarna hade gått gjorde gällande att något hade hänt mycket snabbt i slutet av vårterminen då han blev indragen i ett skinnskallegäng och fick med sig en liten svans. Denna typ av uttryck har återkommit under åren, oberoende vem jag pratat med eller om. Men efter att ha undersökt vidare har det i princip alltid visat sig, oavsett om jag intervjuat avhoppare, föräldrar, pedagogisk personal eller ungdomar inne i gängen, att det funnits en lång rad ganska välkända och tidigt iakttagna drivkrafter bakom alla förändringsprocesserna.
Dessa drivkrafter kunde vara ideologiska, oftast sprungna ur en uppväxtmiljö präglad av stark rasism och ibland även nazistisk aktivism. De kunde vara kopplade till sociala strukturer på så sätt att det fanns en våldsutövande gängmiljö med vitmaktidentitet i uppväxtområdet. Medan de ibland utgjordes mer av individuell psykosocial sårbarhet. Men i inget fall har jag någonsin varit med om att inte alla drivkrafter varit inblandade i något skede av den utdragna processen, även om de hos olika individer har varit olika starka. För en individ kunde våldet vara en viktig drivkraft i sig, medan våldet för någon annan var ett mål för att tillfredsställa till exempel mer ideologiskt grundade drivkrafter.
Förhindrar verkningsfulla åtgärder
Av en oförstående omvärld reducerades dessa olika drivkrafter, in i gängmiljön och agerandet i denna miljö, till banala uttryck som ledare och svans. Det var till stor del, menar jag, omvärldens sena reaktioner, ytliga betraktande av och banaliserade uttryck om denna subkultur som förhindrade verkningsfulla preventiva åtgärder. Den ytliga, och felaktiga, förståelsen av hur destruktiva subkulturer uppstår, och ibland övergår till kriminella gäng och presumtivt sekteristiskt våld, genererade banal kunskap om varningstecken och symboler som skulle distribueras till lärare, social- och ungdomsarbetare.
Detta är ett mönster som repeteras i dag, även om uttryck som indragen i och ledare och svans ersatts med radikaliserade och radikaliserare. Men de saknar lika lite i dag som för 20 år sedan vetenskaplig underbyggnad och trovärdighet. I en destruktiv subkultur sammanstrålar individer som ibland är attraherade av våldet, ibland av rekvisitan (symboler, klädstil etcetera) och ibland av gemenskapen. Denna miljö kommer att skapas runt en identitet som efterhand kommer att vidareutvecklas. Ibland är identiteten lätt att känna igen som en ideologi och ibland mer diffus men ändå med samma funktion som ideologin.
Ideologin och identitetens funktion är att avgränsa gruppen från sin omgivning, visa på gruppens rättmätiga anspråk och ge förslag på hur den skall nå dessa. Någon finner sin väg in i miljön genom sina äldre syskon medan den för någon annan är en tillflyktsort undan ensamhet och psykisk ohälsa. Om detta vet vi väldigt mycket både genom forskning och pedagogiskt och socialt arbete.
Ingen blir radikaliserad över en natt
Mina första femton års arbete sammanfattade jag i boken Ingen blir nazist över en natt (tillsammans med lektor Magnus Hermansson-Adler). Jag kan med ganska stor säkerhet säga att ingen heller blir radikaliserad över en natt. Men jag tror vi kan lära oss en del av erfarenheterna för 20 år sedan, bland annat att undvika banaliserade och osammanhängande förklaringsmodeller.
Christer Mattsson
tf föreståndare för Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet