Replik
Nötkött och klimatet, 16/8
Frågan om köttproduktionens roll i klimatdebatten är synnerligen komplex. Jonas Paulsson hävdar att kunskap härvidlag inte saknas – en ståndpunkt vi finner minst sagt anmärkningsvärd.
För att kunna bilda sig en uppfattning om hur gräsmarker, betande djur och klimat hänger samman måste man, hävdar vi, kalibrera mot naturtillståndet. Hur fungerade ekosystemen innan människan för cirka 13 000 år sedan med sitt jordbruk började laborera med dem?
Gräsmarkernas ekosystem uppkom redan för ungefär 20 miljoner år sedan och utvecklades i samklang med ett stort antal arter betande djur. Elefanter, noshörningar, antiloper, uroxar med flera var utbredda över jordens stora gräsmarker fram till den senaste istidens slut. De olika arterna hade skilda preferenser. Några klarade sig på torrt gräs, andra var hänvisade till färskt. Här fanns också stora rovdjur. Hotet från dem tvingade betesdjuren att hålla samman i hjordar och ständigt vara på vandring. De betade aldrig länge på samma plats men så länge de var kvar gödslade de marken med sin spillning och urin. Utifrån resonemanget om idisslare som klimatbovar kan man fråga sig varför inte utsläppen av växthusgaser från miljoner och åter miljoner vilda antiloper, bufflar, uroxar etc. förhindrade uppkomsten av istider.
Gräsen har en enorm tillväxtpotential och kan öka sin biomassa med upp till 20 ton per hektar och år. Det blir mycket kol som hämtas ur atmosfären. Om marken inte plöjs (varvid stora mängder kol återgår till atmosfären) lagras alltmer kol tills den organiska nedbrytningen väger jämt med fotosyntesens inlagring.
Det moderna jordbruket har inneburit att en betydande del av det kol som ursprungligen fanns i marken nu återfinns i atmosfären. Alan Savorys teori utgår från att man genom att efterlikna ett naturligt betestryck skulle kunna vända denna process.
Jonas Paulsson åberopar forskning till stöd för sin kritik av Savorys teorier. Det är förvisso sant att mycken kritik riktats mot dem. Svagheten i kritiken är emellertid att forskning som bedrivs i det moderna jordbrukslandskapet visserligen producerar resultat, men det är vanskligt att utifrån dem dra vittgående slutsatser beträffande gräsmarksekosystemens naturliga struktur och funktion.
Savorys teorier är testbara men så vitt vi känner till finns ännu ingen storskalig långtidsstudie som med rimlig säkerhet vare sig kunnat vederlägga eller bekräfta dem. Detta av naturliga skäl. För att kunna bedriva sådan forskning erfordras stora arealer, stora djurbesättningar som hålls i ständig rörelse och tillräckligt med tid och forskningsanslag. Knappast något man åstadkommer i en handvändning. Att kategoriskt förkasta Savorys förslag framstår således som en smula förhastat.
Leif Lithander
Naturvårdsintendent
Göteborgs Naturhistoriska Museum