I veckan presenterades en ny rikssvenska. Ordvalet var perfekt om syftet var att skapa debatt. Debatt blev det. En del debattörer trampar snett, tar det hela på allvar, är upprörda och skriver om bristande bildning och kunskapsrelativism.
Innan vi tar upp ”den nya rikssvenskan”, kan det vara klokt att fundera lite över den gamla. Vad menas med rikssvenska? Språkvetare använder inte längre den termen utan talar i stället om standardspråk. Då avses i första hand grammatiska företeelser: ordföljd, ordbildning och ordböjning. Den här texten är skriven på standardsvenska, och det är förmodligen alla andra texter i tidningen också. Med en del små avvikelser, kanske.
Att tala om uttalet som standardspråkligt eller riksspråkligt är betydligt mer komplicerat. Det är ju så att vi talar olika, men skriver påfallande lika.
Distinktionen standard – dialekt beskrivs i dag oftast som en skala från det mest dialektala till det mest standardspråkliga. Där urskiljer man olika steg: traditionell dialekt–utjämnad dialekt–regional standard–neutral standard.
Neutral standard är ett uttal som man inte kan binda till något geografiskt område. Nyhetsankare i Rapport och Aktuellt kan sägas representera en neutral standard.
Med regional standard menas exempelvis den skånska som talas av de lärde i Lund, den finlandssvenska som vi hör hos mumintrollen eller Mark Levengood och den nordliga svenska vi hör hos Maud Olofsson.
Acceptansen för uttalsvariation i det offentliga språket har vidgats betydligt de senaste 50 åren. En programledare kan mycket väl tala en regional standardsvenska, och ibland kan man höra att någon inte har svenska som modersmål.
Att i det här läget av ökad språklig variation i offentliga sammanhang föreslå ett nytt gemensamt uttal är en rolig tanke, men en tanke som ingen bör ta på allvar.
Bakom konstruktionen av det här nya riksspråket ligger dagens språkliga variation. Jag har lyssnat på en inspelning som ligger på nätet. Inspelningen visar upp en blandning av olika uttal. Detta uttal skulle få svenskar mäkta med att lära sig. Och mycket viktigare: ingen, absolut ingen, skulle identifiera sig med det.
Tendensen i Sverige har under 50 år varit att acceptera en större uttalsvariation i offentliga sammanhang. Detta är något som de flesta tycker är bra.
I en sådan situation vore det bara dumt att lansera en ny gemensam uttalsnorm. Det var aldrig meningen heller. Däremot är det ett förträffligt sätt att få människor att fundera över den uttalsvariation som finns i rikets språk. Men ta det för vad det är – en kul övning i språklig variation.
Lars-Gunnar Andersson
professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.
Mejla din språkfråga till:
lars-gunnar.andersson@svenska.gu.se