Elbalansen skulle redan i dag tillåta beslut om ett stopp av det äldsta kärnkraftsaggregatet med mindre konsekvenser än när Barsebäck avvecklades. När politiker uttalar sig om elförsörjningen handlar det nästan alltid om mer produktion av olönsam förnyelsebar kraft eller något om kärnkraftens funktion. Det förekommer inte att man säger något om hur mycket el vi behöver, möjligen att vi skall spara mer.
Sanningen är att vi i dag har en tilläckligt stor produktionsapparat och det är bara slöseri med resurser att bygga mer och negativt för miljön. All produktion i Sverige är koldioxidfri med undantag av den störningsreserv som måste finnas snabbt tillgänglig och inte kan ersättas med annan kraft. Elanvändningen har inte ökat under de senaste 20 åren och var 146 TWh år 2010. Det är exakt samma värde som år 2000 trots att senaste året var mycket kallt. Siffran har hela perioden legat på nivån 145 TWh med smärre avvikelser beroende av temperatur och industrikonjunktur.
Inget talar för ökad elförbrukning. Produktionen var förra året 144 TWh och bara 2 TWh behövde importeras trots problemen med kärnkraften. Genom landet skedde däremot en stor transit till Norge som hade det kallaste året på 70 år. Redan i år kan vi väntas få ett elöverskott som motsvarar vindkraftens produktion på 4 TWh.
Priset på den nordiska elbörsen utgörs av kostnaden för den dyraste produktionen vid varje tillfälle. Denna marginalkostnad bestäms under största delen av tiden av kostnaden för kolkondensproduktion i våra grannländer. Bara vid kraftöverskott sommartid och produktionsstörningar vintertid avviker börspriset. Vintertid kan det bli mycket högt och slå hårt med chockhöga räkningar till de elkunder som valt denna betalningsform. Som årsvärde låg den nordiska börsen över börsvärdet i Tyskland år 2010 medan den låg något under år 2009 och det gör den vanligen.
Börspriset påverkas inte av mindre avvikelser i elförbrukning eller produktion i Sverige. Därför har Maud Olofsson fel när hon i SvD (11/02-10) påstår att mer sparande inom industrin sänker elpriset för privatkunder och att mer privatägd vindkraft skulle verka på samma sätt. I det sista fallet kan mottagarna av subventioner få lägre elkostnad men alla är med och betalar till detta.
De senaste två åren med tidvis ansträngd elbalans påminner om vintrarna 1968/69 och 1969/70 med en kombination av kallt väder, litet vatten i magasinen och störningar i kraftverken. Den gången infördes i början av 1970 förbud mot viss elanvändning under en kortare period. Vi skall därför komma ihåg att problem med elbrist är sällsynta.
Nu vid höga elpriser och groteska företagsvinster skyller politikerna på marginalprissättning och dålig konkurrens. Staten har som ägare till det största företaget av tre på en oligopolmarknad stora möjligheter att påverka utvecklingen genom direktiv till Vattenfall om bara kunskap och vilja finns. Kanske räcker det med att ange vad som bör vara lämplig nivå på avkastningen inom den svenska verksamheten för att få en stabil marknad, men detta skulle sänka utdelningen och värdet på företaget.
Med vindkraftens utbyggnad skapas ett stort elöverskott som måste exporteras. Skall svenska folket bekosta vindkraft för att kolförbränningen i Tyskland skall minska? Det tycker i varje fall moderaternas energipolitiske talesperson (GT 11/02-01) utan tanke på elpriset.
Export erfordrar nätutbyggnader och ger överföringsförluster; vid export från Piteå försvinner cirka 15 procent av energin i förluster. Alla transportkostnader drabbar svenska kunder genom nätavgifterna.
Kraftbalansen förbättras framöver även av höjd tillgänglighet för kärnkraften – upp till vad vi hade för 20 år sedan (finsk nivå) – och ytterligare effekthöjning. Som ett alternativ till export kan den tillkommande kraften användas för avveckling av mer kärnkraft. Då tillkommer ekonomisk ersättning till kärnkraftsägarna, men denna blir lägre ju äldre aggregaten är.
En avveckling blir knappast aktuell nära inpå de gångna åren med knapphet på el men de rödgröna har med kärnkraftsavveckling i sina partiprogram liksom centern. Vi vet även att en samlad opposition när som helst kan tillfoga regeringen nederlag i riksdagen. Därför kan vi snabbt vara tillbaka i de gångna decenniernas kärnkraftscirkus.
Elcertifikaten tillkom under Göran Perssons tid för att subventionera fram förnyelsebar produktion och avveckling av kärnkraft. De administreras av Energimyndigheten som nu drivs som ett slags propagandacentral för vindkraft med en tidigare alltid aktiv kärnkraftsmotståndare som chef.
Planeringsramen för vindkraft är 30 TWh till 2020. Eftersom regeringen förra året beslutade om att befintliga kärnkraftsaggregat skall få ersättas med nya när de tjänat ut bör systemet med elcertifikat snarast avvecklas men i stället utökas det. En avveckling skulle sänka elpriset för alla. All vindkraftsutbyggnad förutsätter stora subventioner. Bara en antydan av en ansvarig politiker om att bidragssystemet kan komma att ses över skulle resultera i att inte ett enda nytt vindkraftsverk skulle beslutas. Inget riskkapital skulle satsas och inga banklån ges.
Sivert Göthlin
tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och stamnätet