Sverige har än en gång lyckats med konststycket att rasa ytterligare flera steg i den internationella skoljämförelsestudien Pisa. Trots att Sverige konsoliderar och fördjupar en sedan decennier dålig position tycks omgivningen försöka hitta orsaker i dagens skolpolitik. Något som väl mest är att betrakta som politisk pajkastning.
x Läs också: Fem frågor till David Eberhard
Som man kunde läsa i pedagogikprofessor Lars Henric Ekstrands artikel i GP den 8 december har svenska skolan länge varit på glid. Problemet började redan under 1960-talet.
Den så kallade flumskolan med problembaserad inlärning och grupparbeten, i stället för kunskapsfokus och färdighetsträning, har varit förödande för kvaliteten. Att försöka få sjuåringar att diskutera i stället för att inhämta kunskap är minst sagt märkligt. Rädslan för katederundervisning tycks ha skrämt vetandet ur barnen.
Det är inte konstigt att barn inte lär sig saker när det inte finns något krav på att de ska göra det och då nyttan inte är uppenbar. Vad Pisa-rapporten visar är att svenska elever är dåliga på kunskaper men bra på att ställa till oreda.
Läs också: Chatt 140110 - Chatt med David Eberhard
Alla vill vara rebeller
Vi lever i en mytomspunnen tid. Alla vill vara rebeller. Vi föräldrar vill inte vara föräldrar, vi vill vara kompisar med barnen. Så vi möts på halva vägen. Därför beter sig alla som om de vore tonåringar. Följaktligen är det enda vi toppar i Pisa (precis som i tidigare undersökningar de senaste decennierna) att våra barn har mest för sen ankomst, skolkar mest samt saboterar mest på lektioner och skolan.
I min bok ”Hur barnen tog makten” beskriver jag bland annat detta. Hur vi under flera generationer blir allt mindre benägna att tillrättavisa barn. Frågan är inte längre hur man uppfostrar. Vi uppfostrar nämligen inte alls. För all uppfostran innebär gränssättning. Och det anses i dagens kultur vara fult.
När jag i november var med i teveprogrammet Skavlan på SvT påtalade jag att det faktiskt inte finns några vetenskapliga belägg för att det skulle vara skadligt för barn att bli bestraffade. Med det menade jag normala bestraffningar av gränssättande karaktär. I samma teveprogram hänvisade jag till att det räcker med att en förälder är ”good enough”. Om man är ”good enough” är det med självklarhet inte frågan om att man begår några övergrepp.
Viktigt med tydliga gränser
Min poäng var att man som förälder ska känna sig bekväm med att sätta upp tydliga gränser och att successivt lära barnen vad som krävs av dem i vuxenvärlden. Som man gör i alla andra länder sedan urminnes tider. Men vi lever inte i ett normalt land. Vi lever, enligt World Values Survey, i världens mest annorlunda land. Ett land där man helt enkelt inte får lov att vara en auktoritet.
I ett sådant samhälle kan man inte påtala självklarheter som att barn inte mår dåligt av gränser. Efter teveprogrammet blev jag därför anklagad för allt möjligt, bland annat att för att bryta mot FN:s barnkonvention!
En ganska obehaglig anklagelse efter ett helt normalt påstående. I en kultur där man inte ens kan föra självklarheter på tal – som att barn behöver gränser och regler – är det nästan omöjligt att i praktiken förändra någonting.
Därför kan man inte förbjuda barn att prata i mobiltelefon eller surfa på internet inne i klassrummen. Inte för att det inte skulle gå att förbjuda utan för att hela kulturen är inkluderande, barnfokuserad och tillåtande.
Termer som egentligen betyder gränslös. Detta gör att det inte längre är föräldrarna som styr utan barnen. Maten blir då barnanpassad, liksom semestern, barnens klädval och vad familjen ser på teve. Barnen har fått makten till skänks.
Men min dräng har också en dräng. Så när barnen kommer till skolan blommar föräldrarna ut. Där får de vara ställföreträdande auktoriteter. Där kan de säga till. Så när ens barn klagar på läraren tar dagens föräldrar för givet att det minsann inte är något fel på det egna barnet.
Alltså kan läraren inte ens köra ut ett barn som stör på lektionerna. Det går knappt att rätta ett prov utan att föräldrar ropar på orättvisor. När sedan skolministern föreslår den tämligen självklara åtgärden att man ska låsa dörren för de som kommer för sent blir det föräldrauppror på riktigt.
Inte så svårt – i teorin
Hur ska man då vända utvecklingen? I teorin är det inte så svårt om bara viljan finns. McKinsey har i flera undersökningar visat vad som gör en bra skola bra och vad som gör att bra skolor kan bli ännu bättre. Man måste se till att rätt personer blir lärare, man måste utveckla deras yrkesroll samt ge dem möjlighet att faktiskt lära ut i ett system där kunskap värderas högt.
För att det ska fungera i Sverige måste man ändra kulturen. Ge lärarna mer pengar och makt över sitt klassrum, så kommer lärarnas status att öka. Och då kommer också resultaten.
Att bara förändra lärarna räcker dock inte. Barn påverkas mer av sina kamrater än av vuxna. Om hierarkin bygger på vem som är ballast på skolgården kommer knappast den som är bra i skolan att vara föredömet.
Om man däremot får barnen att förstå att det ger status att vara bra i skolan och vad syftet med kunskap är, kommer det att vara lättare.
Det är flera samvarierande faktorer som gjort att Sveriges skola är bland de sämsta i världen. Underskatta dock inte den bakomliggande kultur som gjort det omöjligt att uppfostra.
En kultur som kommer att behöva förändras för att vi ska kunna ge våra barn chansen att leva i det högteknologiska samhälle som vi själva har fått förmånen att växa upp i. För utan kunskap kommer Sverige inte längre att vara ett land som står för kvalitet och kreativitet. Och kunskap urholkas om skolan inte fungerar.
David Eberhard
psykiater, författare och debattör