Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Terror webb
Berlin. Den 19 december var det Berlins tur att drabbas av terrorattentat. Att IS pressas tillbaka i Syrien och Irak har inte påverkat attackerna mot Europa. Utsikterna för ett fredligare år 2017 är dystra, skriver Magnus Norell.

Dystert facit av terrorn 2016 – och dyster prognos

Om någon till äventyrs trodde att de militära motgångarna för IS och andra islamister i Syrien och Irak skulle betyda mindre terrorism i Europa, utgjorde terrordådet i Berlin den 19 december en brutal påminnelse om att så inte är fallet. Den här slags dåd får vi nog se mer av och de kommer inte att försvinna av sig själva, skriver forskaren Magnus Norell.

För att ta det från början; 2015 var det näst dödligaste året någonsin sedan seriös statistik började föras. 2016 års statistik är ju inte färdiganalyserad ännu, men mycket tyder på att det blir minst lika dödligt som året innan.

Försvagningen av IS i Irak och Syrien har fört med sig färre attacker där, men det vägs upp av två andra trender; dels att IS (och militanta islamister över huvud taget) ökat sina operationer utanför kärnländerna Irak och Syrien. Dels att IS-anslutna grupper som till exempel Boko Haram i Västafrika utökat sina aktioner till grannländer som Kamerun och Niger. I Europa har dessa trender – tillsammans med den decentralisering av terrorismen som både IS och al Qaida (AQ) före dem förespråkat – lett till en kraftig ökning av terrorattacker. Från 2014 till 2015 ökade antalet döda i OECD-området med hela 650 procent, från 77 döda 2014 till 577 döda 2015.

Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att terrorismen är vanligast förekommande i redan konfliktdrabbade länder; Irak, Syrien, Pakistan, Nigeria och Afghanistan stod för 72 procent av alla dödsfall förorsakade av terrorism 2015. Endast fyra grupper – IS, AQ, Boko Haram och Talibanerna, samtliga militanta islamister – orsakade 74 procent av alla dödsfall relaterade till terrorism 2015.

Syrienkriget drivkraft för terrorn

Det är också viktigt att påminna om att kriget (eller kanske krigen) i Syrien är en i dagsläget dominerande drivkraft för det våld som även drabbar Europa. Och i det sammanhanget bör det framhållas att det är den syriska regimen som står för det mesta dödandet.

Sedan 2011 har regimen och dess allierade i form av Iranstödda miliser och (från september 2015) ryska bomber, orsakat mellan 80 – 90 procent av alla döda och skadade i Syrien. Även här är prognosen dyster för kommande år; den amerikanska och europeiska oförmågan och oviljan att intervenera i tid har lämnat fältet fritt för Ryssland, och till skillnad från den USA-ledda koalitionen försöker inte ens ryssarna precisionsbomba. Den brutala sanningen är att för att knäcka motståndet (som i första hand inte utgörs av IS) är det effektivt att bomba sjukhus, bagerier och andra allmänna platser där många civilpersoner rör sig.

Aleppos öde är ett utmärkt exempel på den taktiken; ryska bombningar och de övergrepp (mord, våldtäkter och plundring) mot civilbefolkningen som de Iranstödda shiamiliserna gjort sig skyldiga till efter Aleppos fall, pekar på ett framtida mönster om den ryska politiken i Syrien inte bemöts.

Lamt USA och EU

Det bör understrykas att Ryssland inte hade kunnat agera som man gjort om USA och EU redan från början infört flygförbudszoner (som man gjorde i Irak efter det första Irakkriget 1991 till exempel) och/eller skyddszoner för civilbefolkningen. Knappt sex år senare med minst 500 000 döda och halva den syriska befolkningen på flykt, ser vi resultatet av den politiken.

Med en nyvald amerikansk president som både personligen och via sina utnämningar visat sig mycket positiv till Putins Ryssland (och därtill hjälpt i valsegern av ryska nättroll om CIA och FBI har rätt i sina analyser) samt aviserat en ”hands-off” politik som går längre än till och med Obamas, kan man anta att Moskva gnuggar händerna av lycka och knappast ser ett oenigt och splittrat EU som något problem i förhållande till sin Mellanösternpolitik. Och det är den ryska interventionen i det syriska kriget som mer än något annat bidragit till att konflikten förvärrats och förråats.

Den redan inledda trenden av islamistisk terror riktad mot Europa berör naturligtvis även Sverige. Inte nödvändigtvis i form av terrorattacker, utan mer på så sätt att Sverige på ett pinsamt sätt utmärkt sig av att inte kunna hantera återvändande från kriget i Syrien och Irak.

Till skillnad från andra EU-länder har svenskt rättsväsende misslyckats med att lagföra individer som på olika sätt stött IS (och i mindre utsträckning andra militanta islamistorganisationer). Tillsammans med olika förslag som gått ut på att hjälpa de återvändande jihadisterna med jobb, bostad och bidrag (både i exempelvis Örebro och Malmö har sådana förslag framförts) har detta lett till en stor skepsis gentemot Sveriges förmåga att hantera problemet. Allt detta gör sammantaget att de skärpta terrorlagar som i praktiken skulle förbjuda så kallade jihadresor, inte fungerat. Det krävdes dessutom en resolution från FN:s säkerhetsråd om att medlemsländerna skulle förbjuda sådana resor för att Sverige alls skulle agera.

Irrationell svensk politik

Andra mer eller mindre genomtänkta förslag från den politiska oppositionen om att tvinga återvändarna att ”tala med Säpo” (något som för oss som forskar kring detta framstår som extra dumt då det är ett väldokumenterat sätt att få ”street-cred”), eller att återigen öppna gränserna och slopa gränskontrollerna, vilket helt negligerar det faktum att det förhållningssättet underlättat för IS att infiltrera operatörer till Europa (vid attentaten i Paris och Bryssel kom flera av förövarna till Europa som asylsökande), är andra exempel på hur svårt det politiska etablissemanget i Sverige tycks ha att agera rationellt för att hindra och bekämpa denna form av terror.

För att summera; kriget i Syrien lär fortsätta även nästa år, även om någon form av organiserade diplomatiska konferenser kommer till stånd. Och om det händer, lär Assad med bistånd från Ryssland och Iran kunna styra mycket av agendan. Det kommer inte att öka chanserna för någon form av fredlig lösning.

Vidare; den typ av terrorism vi såg prov på i Berlin i veckan är här för att stanna. Och den kommer inte att försvinna av sig själva. Den ideologiska islamism som utgör den religiösa basen för denna sorts terrorism utgör fortfarande en stark lockelse för många. Ju snabbare vi tar till oss den insikten och fullt ut stöder de som tagit den ideologiska striden mot dessa islamister, desto bättre.

Magnus Norell

adjunct scholar vid the Washington Institute for Near East Policy samt senior policy advisor vid the European Foundation for Democracy i Bryssel

Mest läst