När läraren inte räcker till i klassrummet ska rektorn backa upp. Så är det tänkt. Men jag har tyvärr erfarenhet av hur passiv skolledningen kan vara när man ber om hjälp.
Två elever i en av mina klasser gör allt de inte ska: äter och dricker under lektionen, ringer kompisar, gapflabbar och far runt i salen. När jag ber flickorna gå ut säger en av dem: ”Vilken jävla skola, jag ska pissa på dig”. Jag ber genast rektorn om ett möte med eleverna. Total tystnad. Någon ursäkt till mig är det inte tal om. Sedan följer ytterligare några turbulenta veckor då en av eleverna till slut säger: ”Du ska fan bli av med ditt jobb, vi ska gå till rektorn”. Kort därefter väljer rektorn att ersätta mig med en obehörig pensionär utan rätt att sätta betyg. Först efter cirka ett halvår får min ersättare sin lärarlegitimation.
En mopsig attityd
Några månader senare i en annan av mina klasser: En elev som anser att hon är för bra för gruppen vill byta klass. Jag håller inte med. Under två månaders tid försöker hon då straffa ut sig själv: sena ankomster, störande prat under lektionerna, mopsig attityd till det mesta och som kronan på verket kör hon in en nyckel i en skulptur på Konstmuseet i Göteborg. När jag avvisar henne från museet går hon till kuratorn och säger att jag är dum och orättvis. Utan att rektorn, eleven och läraren möts fattar rektorn beslutet att hon får byta klass. Eftersom hon har hotat med att byta skola annars.
Vilka signaler går då fram till de andra eleverna? Bete dig riktigt illa, dra på dig ständigt klander, säg sedan att läraren är dum och orättvis, och hota med att byta skola och du får snabbt som du vill. Rektorerna handlar lamt och senfärdigt när en lärare ber om hjälp, men kvickt som ögat när en elev anser sig vara kränkt efter en tillrättavisning som utgår från ordningsreglerna.
Tre tänkbara orsaker
Jag ser tre tänkbara orsaker:
1. Eleverna är åtråvärda inkomster och lärarna motbjudande utgifter.
2. Dagens elever känner sig kränkta, eller påstår sig vara kränkta, för ingenting. En anmälan om kränkning kan bli dyrbar för skolan med dåligt rykte som följd i jakten på nya elever.
3. Inställningen att tillrättavisningar av barn och ungdomar är kränkande – de ska själva finna sina gränser.
Att elever i dag kan välja vilken skola de ska gå på har definitivt sina poäng: de kan lämna mobben därhän och byta liv. Baksidan är den elevdiktatur som ofta råder i det fria skolvalets kölvatten. Skolan har blivit ett vinstdrivande företag där eleverna är kunder som alltid har rätt. Lärarnas serviceuppdrag krockar med deras myndighetsuppdrag: rätt personer ska helst fatta skalpellen när vi ligger på operationsbordet. En rektor är bara i undantagsfallet en pedagogisk ledare. Färdigheter i management kommer bättre till pass i dag.
Viktigt ändra syn och drivkrafter
Om den svenska skolan ska återta positionen som en av de främsta i världen måste vi ändra på de drivkrafter som stavas pengar och genomströmning av elever. Lika viktigt är att vi vuxna ändrar vår syn på våra barn och ungdomar.
Redan tidigt i livet mår en människa bra av att ges ansvar för sina handlingar. Man kränker inte ett barn med en tillrättavisning, om den följs upp med ett återupprättande av den goda relationen mellan förälder och barn, lärare och elev.
Alternativet är en skola som fortsätter sjunka mot botten, med bristande studiero, betygsinflation, kunskapsutarmning och ungdomar som inte möter motstånd när de går över självklara gränser då vuxna skall och bör reagera. Om vi ska få fler som vågar, kan och vill arbeta för studiero krävs att vi ger lärare och elever som vill ha skola mer makt, och rektorer och elever som inte vill ha skola mindre makt.
Peter Olofsson
gymnasielärare i Göteborg