Samtliga åtalade frias från misstankar i det uppmärksammade gruppvåldtäktsmålet i Fittja, enligt den dom som föll i onsdags. Kvinnans målsägandebiträde advokat Elisabeth Massi Fritz talar om domen som ”En skam för vårt rättssystem”, i en intervju i Svenska Dagbladet.
Klart är att Fittjafallet bär på fler berättelser än vad som ryms i den friande domen:
En berättelse om Sverige och en rättsstat som inte förmår eller saknar ambition att skydda kvinnor.
En berättelse om Fittja och de värderingar och den kriminalitet som grasserar där.
I domen får polisen skarp kritik för senfärdigt arbete, vilket bekräftar vad som tidigare har framkommit i media. Karl Enn Henricsson, journalist som granskat fallet för Metro, har i ett antal artiklar visat exakt hur illa utredningen har skötts från polisens sida. Bland annat har åklagare Markus Hankkio berättat för Enn Henricsson:
”Dessvärre har man från polisens sida haft mycket annat att göra och har inte haft resurserna att arbeta med ärendet fullt ut förrän nu mot vårkanten. Sen tog man ett antal personer i juni.”
Han talar om juni nästan ett år efter den misstänkta våldtäkten.
Polisen undersökte till en början fel brottsplats – ett annat trapphus än det där övergreppet ska ha ägt rum. De långa handläggningstiderna på Nationellt Forensiskt Centrum har också bidragit till oklarheten. Resultaten från Nationellt Forensiskt Centrum gällande bland annat spår av sperma på brottsplatsen, hade ännu inte kommit in och kunde därför inte användas vid rättegången. (NFC tillbakavisar dock att man skulle bära skulden för förseningen.)
Det går förstås inte att veta hur domen hade fallit ut om polisen hade agerat korrekt. Men det är inte vilket fall som helst som blivit liggande. När jag kontaktade Massi Fritz i höstas förklarade hon:
”Jag arbetar dagligen med våldtäkter och det här är ett av de värsta våldtäktsmålen jag har stött på. Min klient har drabbats av ett oerhört psykiskt lidande som kommer innebära ett livslångt trauma. Tortyrliknande”.
Nog säger det något om Sverige att det inte fanns kapacitet eller vilja att utreda ett sådant fall i tid.
Den andra berättelsen gäller Fittja.
Ett vittne kliver förbi kvinnan, männen och det som pågår och går rakt in i sin lägenhet utan att kalla på polis. Mannen förklarade i polisförhör att han bott i Fittja i 15 år och att man har ”lärt sig att inte se eller höra så mycket … Man sköter sitt och undviker problem”.
När kvinnan tar sig ner till Fittja centrum för att få hjälp får hon höra att hon är äcklig.
När människor samlas för att protestera mot våldtäktsdomen i Fittja blir de störda av några män som hånar det misstänkta våldtäktsoffret.
Sådant är tillståndet i ett av Sveriges mest problemtyngda utanförskapsområden.
Paulina Neuding
Journalist och jurist, chefredaktör för tidskriften Kvartal
kommenterar politiken ur ett borgerligt perspektiv
