Bilister har länge haft ett sammanhängande väg- och gatunät som är differentierat efter hastighet samt förväntad trafikvolym. De är vana vid en jämn standard, fungerande vägvisning, parkering, bensinstationer och andra faciliteter utformade för bilismens behov. Det är hög tid att trafikplaneringen skiftar fokus och utgår från de trafikslag som minskar oljeberoendet och förbättrar hälsan. Sammanhängande snabbcykelbanor med god standard bör då stå högt på dagordningen.
I väntan på att det finns tillräckligt med god cykelinfrastruktur bör förbudet mot att cykla på gata eller väg när det finns cykelväg bredvid tas bort. Lagändringen kan öka säkerheten för såväl cyklister som gångtrafikanter. Många gångtrafikanter och cyklister med låg hastighet vill slippa samsas med höghastighetscyklister.
Gedigen analys
Den mest gedigna analysen av cykelvägars effekter finns i Trafiksikkerhedshåndboken från Transportøkonomisk Institutt (Oslo 2012, fjärde utgåvan). Analysen grundas på en sammanvägning av 13 empiriska studier från Danmark, Tyskland, Holland, Sverige och Storbritannien. Slutsatsen är att cykelolyckorna förvisso minskar längs sträckorna men ökar i korsningar. Ökningen i korsningar är dubbelt så stor som minskningen på sträckor. Resultatet förklaras på följande sätt:
”Økningen i antall ulykker i kryss forklares med at den fysiske separering av biler og sykler reduserer bilistens og syklistens oppmerksomhet på hverandre. Samtidig overvurderer syklisten sin egen sikkerhet og får en falsk følelse av trygghet. Manglende oppmerksomhet er problematisk i kryss, hvor de ulike trafikantgrupper sammenblandes.”
För att göra cykelbanor tryggare måste korsningar säkras, exempelvis genom att hastigheten hos korsande motortrafik dämpas. Innan detta genomförs kan ett tvång att använda cykelbana inte motiveras av säkerhetsskäl.
Eftersom trängsel och förseningar är ett stort problem i städer borde det vara självklart att prioritera de trafikslag som är minst utrymmeskrävande. För längre sträckor är kollektivtrafik yteffektivt. Gående som inte behöver mer utrymme än sin egen kroppshydda bör ha en given prioritet. 95 –97 procent av en privatbils livstid står den stilla. Utifrån klimat- och luftkvalitetssynpunkt är det givetvis bra. Men åtskilliga parkeringsrader längs gator skulle kunna vara cykelbanor i stället.
Måste ändra inriktning
Trafikplaneringen behöver ändra inriktning och utgå ifrån människoenheter i stället för fordonsenheter. Den framkomlighetsstrategi som tagits fram för Stockholms stad fick Trafiktekniska föreningens pris 2012. Strategin visar på ett konstruktivt nytänkande. En rättvis fördelning av gatuutrymmet för de människor som ska vistas där bör vara ett principiellt mål i stadsmiljöplaneringen.
Trafikens kompakta beroende av fossila drivmedel kan minska om bilar ersätts av cyklar. Detta sker nu i eurokrisens länder eftersom människor inte längre har råd med bilkörning. En växande rörelse av cykelaktivister i städer över hela världen kräver plats för att kunna ta sig fram. Många väljer cykel för att färdas fritt – slippa tidtabeller och kollektivtrafiklinjedragningar. Anmälningar till cykellopp, försäljning av cyklar tyder på en tydlig trendfaktor, samtidigt som stadsjeepen blivit något pinsamt i allt större kretsar.
Cykeln är oslagbar vad gäller energianvändning, materialåtgång och förslitning av infrastruktur. För makthavare som vill underlätta cykelpendling bör erfarenheter från Köpenhamn tas till vara. Det är smidigheten och hastigheten för cykeltrafik i relation till bil som är den i särklass väsentligaste faktorn för att pendlare ska ändra vanor. Analyser av farthinder för respektive transportslag kan vara fruktbart.
Inte vara underordnad biltrafiken
Cykling bör ses som ett eget transportslag och inte vara underordnad biltrafiken. I Malmö och Lund finns allt fler cyklister med lådcykel eller cykelkärra. Dessa väljer cykelbanor då hastigheten talar emot att finnas bland bilarna. De som efterlyser ett lagstöd att välja körbanan är de snabba, erfarna cyklisterna över 15 år som gör valet av hänsyn till rådande trafiksituation. I städer kan ibland körbanan vara att föredra om cykelbanan är trång, dåligt underhållen och/eller om det är risk för att köra på fotgängare.
Det mest logiska, om cykeln ska ses som ett eget transportmedel, är att alla cyklister ska ha rätt att välja om de vill cykla i körbana eller cykelbana. Denna valfrihet ska givetvis inte hindra ambitionen att skapa en sammanhängande infrastruktur med cykelbanor.
Karin Svensson Smith (MP)
ordförande riksdagens trafikutskott
Christer Hydén
professor emeritus Institutionen för Teknik och samhälle LTH
