För ett par veckor sedan annonserade gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) att hon låter Gymnasieutredningen titta närmare på möjligheten att förändra betygsättningsproceduren på gymnasiet, från kurs- till ämnesbetyg. Hon har tidigare meddelat att hon själv är öppen för en förändring.
Sedan 1994 läser eleverna på gymnasiet sina ämnen i olika kurser. Kurserna är med några undantag ett år långa. Det betyder att en gymnasieelev som läser ämnet svenska under alla tre gymnasieår, läser tre olika kurser i svenska och också får tre olika betyg. Vart och ett av dessa betyg är lika viktiga i det betygsgenomsnitt som ligger till grund för elevens möjligheter att komma in på en universitetsutbildning.
Bakgrunden till Gymnasieutredningens nya uppdrag är bland annat att många elever upplever sig stressade av kursgymnasiet. Eleverna påtalar att de inte tillåts att ha någon svacka. En tonårsförälskelse, ett dåligt provresultat eller en lättare depression kan få förödande konsekvenser för ett betyg. Så eleverna önskar sig ämnesbetyg istället. Det skulle alltså innebära att man fick ett enda betyg i varje ämne, istället för som nu flera.
Många lärare vill också ha en förändring. Man menar bland annat att ämnesbetyg skulle leda till att kunskapsutveckling betonas. Betyget skulle grunda sig på vad man kan efter studiernas slut och inte bara efter en kurs. Man menar också att ämnesbetyg skulle kunna minska den stress många lärare upplever på grund av betygssättningen. Med ämnesbetyg skulle man helt enkelt behöva sätta betyg mer sällan.
Stark opinion
Det är inte bara elever, lärare och gymnasieministern som är positiva till en förändring. Både Lärarnas riksförbund och Liberalerna är positiva. Det finns med andra ord en stark opinion för förändring, vilket säkerligen är en av förklaringarna bakom Liberalernas svängning i frågan; de var trots allt drivande vid införandet av nuvarande system.
Den stora frågan är om det egentligen finns fog för alla dessa önskemål om förändring. Jag är inte alls övertygad om det. Det är inte så att jag inte tar elevernas stress på allvar. Jag har mött många elever som varit sönderstressade på grund av alla prov och uppgifter. Har man en gång sett in i ett par förtvivlade tonårsögon vet man att detta är något vi alla måste ta på allvar. Men jag tror inte att lösningen är att förändra betygssättningsprocessen. Det finns många faktorer som leder till ungdomarnas stress, och det finns definitivt mer effektiva sätt att förebygga stress än att ännu en gång förändra skolan på ett omfattande sätt, bara några år efter de senaste reformerna - det om något skulle leda till stress.
För- och nackdelar
Många hävdar som sagt att eleverna missgynnas av kursbetygen, att inga svackor tillåts. Å andra sidan finns det en hel del elever som gynnas av nuvarande system där betyg sätts efter varje kurs. Man kan ta ämnet svenska som exempel. Alla gymnasieelever läser minst en kurs i svenska. Många klarar första kursen bra och får därför ett hyfsat kursbetyg. Om de sedan läser kurs nummer två blir kraven större och en del elever får därmed ett lägre betyg. Eleven har nu ett bättre och ett sämre betyg i svenska, och det är snittet av dessa kursbetyg som ligger till grund för möjligheterna att komma in på en högskoleutbildning.
Om man i stället hade haft ämnesbetyg hade eleven fått ett enda betyg, i slutet av sista kursen i svenska. I detta fall finns då en risk att ämnesbetyget skulle bli lägre än genomsnittet av de båda kursbetygen. Även om det bara är en risk, och det inte blir så i verkligheten, räcker risken i sig för att stressa eleven. Stressade elever kommer alltså finnas oavsett system. Man får inte heller glömma att många elever upplever skoltrötthet i slutet av gymnasiet, vilket också skulle påverka dem negativt i ett system med ämnesbetyg; dessa elever skulle prestera som sämst när det gäller som mest.
Rejäl genomlysning
En del hoppas, som tidigare nämnts, att en förändring skulle leda till minskad stress också för lärare genom att fokus på betyg blir mindre. Det är ett lockande argument. Men faktum är att det tyngsta och mest stressande arbetet för en betygssättande lärare inte är själva betygssättningen, utan all den bedömning och dokumentation som leder fram till denna. Och detta arbete måste genomföras ändå, i minst lika stor utsträckning som tidigare.
Det finns fördelar med ämnesbetyg. De skulle absolut kunna leda till ett ökat kunskapsfokus, utan tvekan något som vore positivt för skolan. Men det finns också nackdelar. Därför är det av största vikt att Gymnasieutredningen nu verkligen genomlyser frågan rejält. Och det är av central betydelse att man inte låter sig påverkas av de svagt underbyggda förhoppningar som i olika läger byggts upp på ämnesbetyg. Vad skolan minst av allt behöver just nu är en omfattande reform som bottnar i ett upplevt förändringsbehov som i själva verket inte finns.
Daniel Sandin
gymnasielärare och författare
Har skrivit två fackböcker om betyg och bedömning.
