Det finns faktiskt skäl – progressiva, radikala, humanistiska, allmänmänskliga skäl – att bekymra sig över den brutalitetskultur, såväl påhittad som verklig, som sköljer över oss, och inte minst över de minsta bland oss, skriver Lars Åberg.
Det finns faktiskt skäl – progressiva, radikala, humanistiska, allmänmänskliga skäl – att bekymra sig över den brutalitetskultur, såväl påhittad som verklig, som sköljer över oss, och inte minst över de minsta bland oss, skriver Lars Åberg.

Brutalitetskulturen borde bekymra oss

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

En av de mest hopplösa diskussionerna att ge sig in i är den om underhållningsvåld. Varje antydan om samband mellan fiktivt och verkligt våld eller om brutalitetens effekter på barn och ungdomar brukar mötas med viss hånfullhet från såväl populärkulturforskare som företrädare för underhållningsvåldsbranschen. Här är signalorden moralpanik och dansbaneelände, och helst ska man associera till inskränkt konservatism och snipigt frimickleri.

"tillvänjning och avtrubbning"

Fyra hjärn- och beteendeforskare vid Karolinska institutet skrev i vintras i Dagens Nyheter att det finns en bevisad koppling mellan kontinuerligt användande av våldsamma dataspel under uppväxtåren och aggressiva beteenden och minskad empati. De oroade sig för ”tillvänjning och avtrubbning” i ett utbud med ”en ökande förekomst av verklighetstrogna och extremt våldsinriktade spel där alla spelmoment som belönas går ut på att virtuellt döda, skada, misshandla, våldta, sprätta upp och lemlästa sina opponenter.”

ANNONS

De bemöttes av en grupp spelforskare och en spelkrönikör, som hänvisade till annan forskning om att spelandets effekter är försumbara. ”När dessa män beskriver sig som oroliga för den uppväxande generationen blir argumentationen närmast ren skrämselpropaganda”, skrev de och lade till att kritiken är ”direkt kränkande mot de miljontals människor som konsumerar tv- och datorspel”.

Orimligt bortviftande

Få skulle komma på idén att isolera konsumtionen av underhållningsvåld från ett socialt, ekonomiskt och kulturellt sammanhang och peka ut den som ensamt ansvarig för aggressionsproblem i samhället. Men det reflexmässiga bortviftandet av relationen mellan det vi ser och det vi gör är förstås orimligt.

De som inte vill erkänna ett samband mellan den yttre och den inre världen, mellan påverkan och beteende, resonerar ungefär som de inskränkt konservativa och snipigt religiösa vapenförespråkarna i USA. Det är inte vapnen utan människorna som dödar, säger de och bortser bekvämt från att tillgången på vapen kan ha betydelse för hur och hur ofta de används.

Ett pucko, punkt slut

Underhållningsvåldets apologeter här hemma verkar tro att reklam, journalistik, film, spel, attityd, samtal och umgänge saknar betydelse för våra tankar, känslor och handlingar. Den som beter sig illa är således bara ett pucko, punkt slut. Kanske är det medfött, åtminstone har det ingenting med omgivningen och umgängesklimatet att göra.

ANNONS

När personal från barnavårdscentralen gör hembesök hos familjer i min hemstad kan de hitta småbarn klädda i kamouflagetröjor ensamma framför tv-apparater, där kriget pågår dygnet runt i de olika kanalerna. Treåringar i combatkläder suger i sig en obegriplig berättelse om explosioner och aversioner. Om några år kommer de till skolan och sedan ska de ta ansvar för vårt gemensamma samhälle.

Hot och våld som tidsfördriv

Det finns faktiskt skäl – progressiva, radikala, humanistiska, allmänmänskliga skäl – att bekymra sig över den brutalitetskultur, såväl påhittad som verklig, som sköljer över oss, och inte minst över de minsta bland oss.

Hot och våld som tidsfördriv och underhållning har etablerat sig så starkt i vardagen att de nu måste räknas in bland de sociala uppväxtvillkoren. Den osäkerhetskänsla som underhållningsvåldsbranschen både underblåser och exploaterar kryper in under samhällsskinnet. De pyttesmå enskildheterna – som när SVT:s barnkanal i sina sommarlovssändningar skickar ut en tecknad pennalismserie om en hudflängd ödla i den amerikanska öknen – samlas efter hand till ett lager av taskighet och intolerans. Och genom flera decenniers maffiaglorifiering inom populärkulturen har underhållningsvåld och vardagsvåld glidit in i varandra.

Globaliserat mallade gäng

När den amerikanske gängkulturforskaren Barry Glick nyligen var på återbesök i Malmö slogs han av hur globaliserat mallade gängbildningarna har blivit och av att konsumtionen av maffiavärderingar ser likadan ut över allt i världen.

ANNONS

Men det är som sagt alltid lika svårt att diskutera underhållningsvåldets effekter. Visst behöver vi lätta på trycket? Och är det inte verklig utslagning och dystra framtidsutsikter som återspeglas i en tilltagande råhet i filmer och spel? Detta blir i så fall ett slags marknadsargument – vi erbjuder det kunden vill ha och känner igen sig i – som i vanlig ordning bortser från hur behov och attityder skapas.

Dessutom är det ett i dålig mening samhällsbevarande argument i en tid då den samhällskritiska blicken på förhållandet mellan underhållningsvåld och vardagsvåld behöver skärpas.

Lars Åberg

journalist och författare

Lars Åberg

journalist och

författare

”Uppenbarligen finns det ett samspel mellan underhållningsvåldet och våld och hot i vardagen. En fråga är varför det så ofta förnekas, en annan om det är möjligt att påverka utbudet.”

GP har bjudit ett antal vassa pennor till årets sommarserie på temat tidstypiskt.

Lars Åberg avslutar serien med en text om vårt behov av underhållningsvåld.

Tidigare debattörer: Marcus Birro, Birgitta Stenberg, Gunnar Falkemark, Felicia Liang, Åke Edwardson och Cissi Wallin.

ANNONS