Mona Sahlins beslut, som integrationsminister våren 2003, att byta ut den statsvetare som ledde den integrationspolitiska utredningen ledde till att utredningen blev oanvändbar, skriver Bo Rothstein.
Mona Sahlins beslut, som integrationsminister våren 2003, att byta ut den statsvetare som ledde den integrationspolitiska utredningen ledde till att utredningen blev oanvändbar, skriver Bo Rothstein.

Bristen på integration vilar tungt på Sahlin

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Analyserna om varför ett starkt invandrarfientligt parti nu sitter i Sverige riksdag är många. Det ligger säkert en hel del i Jonas Hinnfors och Andrea Spehars (GP Debatt 2/10) analys att de övriga partiernas invandringspolitik kan ha bidragit. Men låt mig pröva en helt annan tankegång. Den bygger på att jag har svårt att föreställa mig att nästan sex procent av den svenska valmanskåren nu är att beteckna som rasister. Det finns tvivelsutan en rasistisk kärna inom Sverigedemokraterna men jag är övertygad om att det stora flertalet av de som röstat på partiet i stället är personer som reagerat på vad de uppfattat som en på många områden havererad integrationspolitik.

ANNONS

Integrationen är emellertid inte det första svåra problem som den svenska demokratin haft att hantera i modern tid. Man kan tvärtom peka på ett mycket stort antal samhällsproblem som det svenska politiska systemet lyckats hantera på ett sätt som från många andra länder ofta uppfattats som framgångsrikt. Bland dessa finns den enorma strukturomvandlingen av arbetsmarknaden under efterkrigstiden, hur stödet till resurssvaga skulle organiseras genom generell välfärdspolitik, jämställdhetspolitiken och pensionsfrågan.

När det gällt att hantera omfattande samhällsproblem har historiskt sett svensk politik utmärkts av följande modell. Problemen har först analyserats i omfattande utredningar där forskare och experter klarlagt kunskapsläget. Därefter har politiker på denna kunskapsgrund utformat olika reformprogram. Lite högtidligt kan man säga att detta varit en politisk kultur på upplysningens grund där forskningsbaserad kunskap och politikens visioner förenats för att hantera viktiga samhällsproblemen. Denna modell prövades också när det gäller integrationsfrågan genom tillsättandet av den stora integrationspolitiska utredningen år 2000. Som huvudutredare tillsatte dåvarande regeringen en av landets mest respekterade statsvetare, Anders Westholm, som tidigare spelat en central roll i andra liknande utredningar.

Kritikerna fick ta över

Våren 2003 kom allt detta att ändras. Två forskare verksamma i utredningens referensgrupp, gick i pressen till attack mot utredningen med argumentet att de blivit diskriminerade eftersom deras teoretiska perspektiv inte fått dominera arbetet. De ansåg sig vara bättre lämpade än Westholm att studera frågan, dels för att de själva var invandrare, dels för att de tillhörde en grupp forskare som utgick från teorin om strukturell diskriminering.

ANNONS

Anklagelserna om att de blivit diskriminerade kunde de aldrig belägga och de borde därmed ha avfärdats från diskussionen. Men Mona Sahlin som då var ansvarig integrationsminister, gjorde då något som mig veterligen aldrig tidigare inträffat i svensk politik, nämligen hon bytte helt sonika ut Anders Westholm mot en av hans kritiker – Masoud Kamali – som huvudutredare för integrationsutredningen.

Tillsammans med ett sjuttiotal andra forskare, bland dem några av landets ledande statsvetare, tillhörde jag dem som kraftigt protesterade mot detta förfarande. Mina argument var i huvudsak följande: För det första innebar detta en otillbörlig politisering av utredningen eftersom Sahlin motiverade sitt beslut med att hon föredrog Kamalis teoretiska perspektiv framför Westholms. Mitt andra argument var att det perspektiv på problematiken som Kamali stod för var sedan länge avfärdat av internationellt ledande samhällsvetare. Problemet med det är att man i förväg bestämt sig för vad som är orsaken till den bristande integrationen, nämligen den strukturella rasismen i Sverige. Detta leder till att man enbart lyfter fram den empiri och de data som man i förväg vet bekräftar den tes man vill driva men väljer att bortse från allt som talar emot. Det allvarliga är att man med detta förfaringssätt inte kommer åt de sociala mekanismer som faktiskt orsakar integrationsproblematiken och därmed skulle vi komma att stå utan de kunskaper som kunde användas för att utforma verkningsfulla reformprogram.

ANNONS

Synnerligen grumliga argument

Mona Sahlin avfärdade emellertid vår kritik med synnerligen grumliga argument. Därmed bröt hon med den modell som varit den svenska politikens signum under lång tid, nämligen att verkningsfulla reformprogram måste vila på en solid och icke-politiserad kunskapsgrund. Resultatet blev också precis det som vi som kritiserade detta förutspått – när Masoud Kamali några år senare kom med sina utredningsförslag visade de sig vara fullständigt oanvändbara och de avfärdades saklöst av dåvarande integrationsministern Jens Orback.

Hade de ursprungliga utredarna fått fortsätta sitt arbete med den integrationspolitiska utredningen är det tämligen sannolikt att vi runt år 2006 stått med ett användbart kunskapsunderlag för att börja utforma verkningsfulla åtgärdsprogram för att hantera integrationsproblematiken. Inte så att vi skulle ha löst alla eller ens kanske merparten av integrationsproblemen med detta. Men de etablerade partierna i Sverige skulle för de som nu röstat på SD ha kunnat visa upp att man tagit integrationsfrågorna på allvar. Ansvaret för att detta inte varit möjligt vilar tungt på den dåvarande integrationsministern Mona Sahlins axlar.

Bo Rothstein

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

ANNONS