Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Flytt collage
Anders Olshov, chef och grundare av tankesmedjan Intelligence Watch som arbetar för hållbar utveckling.

Bra för Sverige med statliga myndigheter i Göteborg

Genom att flytta Finansinspektionen och delar av Finansdepartementet från Stockholm till Göteborg skulle förutsättningarna att rekrytera, behålla och utveckla personalen förbättras. Kompetensen i Göteborg- och Malmö- regionerna måste tillvaratas bättre för att stärka Sveriges geografiska och ekonomiska hållbarhet, skriver Anders Olshov, tankesmedjan Intelligence Watch.
Anders Olshov, chef och grundare av tankesmedjan Intelligence Watch

Sverige är mer geografiskt, ekonomiskt och etniskt splittrat än på länge och det finns, liksom i USA och flera europeiska länder, en växande misstro mot huvudstadsetablissemanget. Medborgarnas oro har fångats upp av regeringen som ett år före valet går på offensiven för att minska klyftorna och få fler delar av landet att leva. Efter att den parlamentariska landsbygdskommittén föreslog en flytt av 10 000 statliga jobb i Stockholmsregionen har regeringen meddelat att sju myndigheter helt eller delvis skall flytta till Katrineholm, Luleå, Växjö, Gävle, Visby, Östersund och Göteborg.

Politiskt är det som att slå in en öppen dörr. Alliansregeringen satsade under sina år på nya myndigheter och infrastruktur i Stockholm samt skattesänkningar som till stor del gynnade Stockholms invånare. Som följd av detta är Stockholm överhettat med tilltagande bostads- och arbetskraftsbrist.

Fler myndigheter ute i landet

Det är nu lättare än tidigare att argumentera för att nya myndigheter bör etableras ute i landet och att vissa myndigheter bör flytta från Stockholm, även på ekonomiska rationella grunder. Det gäller naturligtvis inte alla. Det finns fördelar med att ha delar av förvaltningen samlad. Men några myndigheter skulle ha klart bättre förutsättningar att rekrytera arbetskraft och finna kostnadseffektiva lokaler på andra håll. På Finansinspektionen råder personalkris efter att 21 procent av personalen slutade i fjol, långt över den uttalade målsättningen att omsättningen inte får överstiga tio procent. Avdelningen som ska förhindra penningtvätt har haft fem olika chefer på fyra år. Personalflykten går ut över Finansinspektionens effektivitet och mycket tid går till rekrytering, introduktion och kompetensöverföring i stället för kärnverksamheten. Internrevisionen varnar för att den höga personalomsättningen försämrar samarbetet och dialogen inom myndigheten.

Finansinspektionens problem är att personalen är mycket attraktiv i Stockholms finansbransch där lönerna är högre. Det samma gäller för delar av Finansdepartementet.

Strukturellt problem

Inom den cirka 50 personer stora finansmarknadsavdelningen lämnade var tredje anställd i fjol. Det här är inget nytt, utan ett strukturellt problem som har funnits i decennier och som har förvärrats.

Finansinspektionen med 450 anställda skulle, med sitt ansvar som övervakare av finansmarknaden, utvecklare av regler och sin kontrollfunktion, må bättre av att ha mer än en armlängds avstånd till den finansiella sektor den skall övervaka och inte påverkas allt för mycket av. Den och delar av Finansdepartementet skulle ha bättre förutsättningar att långsiktigt rekrytera, behålla och utveckla personal i Göteborg där det finns ett stort utbud av kunniga ekonomer och jurister och där konkurrensen från affärsbankerna är lägre. Malmö–Lund erbjuder samma arbetskraftsutbud, men risken är den samma som i Stockholm, att Köpenhamns finansbransch rekryterar personalen efter att den har lärts upp.

På samma sätt skulle Kemikalieinspektionen med 280 tjänster kunna placeras i Göteborg och Konjunkturinstitutet, Tullverket och Livsmedelsverket med fördel kunna placeras i Malmö där det finns gott om ekonomer, in- och utförsel av människor och varor samt en omfattande livsmedelsindustri.

De två stora universitets- och arbetsmarknadsregionerna Göteborg och Malmö med sina cirka 1 150 000 boende i respektive arbetsmarknadsregioner har länge varit missgynnade i förhållande till Stockholm vad gäller statliga myndigheter och deras huvudkontor.

Det har skapat en osund obalans i riket som syns i Stockholms överhettning och behov av dyr infrastruktur, skillnader i ekonomisk styrka samt högre arbetslöshet och större problem i Göteborg och Malmö vad gäller utanförskapet.

Både för att uppnå en bättre balans med tre ekonomiska motorer i stället för en och för att öka effektiviteten finns det skäl att flytta nämnda myndigheter till Göteborg och Malmö, eller delar av dem för att internt pröva vilka enheter som bedrivs mest effektivt. SCB har till exempel kontor i både Stockholm och Örebro.

En början men inte tillräcklig

Huvudkontoret för forskningsinstitutet RISE har nyligen flyttat från Stockholm till Göteborg med åtta tjänster och när Myndigheten för kulturanalys flyttar rör det sig om tolv tjänster. Den nyetablerade Jämställdhetsmyndigheten placeras i Angered och får 70 anställda. Det är en början, men otillräckligt, närmast kosmetiskt.

Därför väcker det undran att regeringen har valt att bedriva lobbyarbete för att få den Europeiska läkemedelsmyndigheten med 900 anställda till Stockholm i samband med Storbritanniens utträde ur EU. Läkemedelsföretaget AstraZeneca i Mölndal har den största forsknings- och utvecklingsenheten i Sverige och i Malmö–Lund finns tillsammans med Köpenhamn Nordens största kluster inom life science, varför det finns likvärdiga alternativ.

Frågan om att utnyttja kompetensen i Göteborg- och Malmöregionerna handlar om Sveriges geografiska och ekonomiska hållbarhet. Att fortsätta som hittills är inte hållbart.

Anders Olshov

chef och grundare av tankesmedjan Intelligence Watch som arbetar för hållbar utveckling, tidigare makroekonom på Carnegie Investment Bank och Nordea, grundade Öresundsinstitutet 2002 och var dess chef till 2014

Se mer från - Debatt: Statliga myndigheter
Mest läst