Här kommer ett par rader ur ett trevligt och tänkvärt mejl.
”Jag är inte språkpolis (jag är inte intresserad av att påpeka för folk att de har fel!). Problemet för mig är att hjärnan har polistendenser. Det upplevda språkfelet stör min hjärna, så att jag tappar en del av efterföljande information.”
”Min fråga är helt enkelt: kan man, till exempel med mental träning, skola om hjärnan så att den inte störs? Så att den blir mer tolerant helt enkelt!”
Resonemanget illustreras med ett par exempel, dels såg han i stället för såg honom, dels innan där det borde vara före.
Finns det någon bot? Jo, jag tror det. Ställ nya frågor: Varför säger folk så här? Finns det något mönster, någon förklaring? Varför retar jag mig på just det här uttrycket?
Principen är alltså att inte nöja sig med att sortera språkliga uttryck som rätt och fel, och irritera sig på felen. Försök i stället reda ut vad som ligger bakom variationen.
Ta detta med såg han i stället för såg honom. De som blir kritiserade för såg han kan bemöta kritiken genom att hävda att de bara använder den fornsvenska ackusativformen. Det var så det hette en gång. Standardspråkets honom är den gamla dativformen.
Visst blir man lite mildare till sinnes om man vet att han är en gammal fornsvensk ackusativform. Det är för övrigt han som ligger till grund för det ”påhängda” pronomenet i uttryck som såg’en. I såg’na kan vi se spår av en fornsvensk ackusativform i femininum, hana. Sådana tusenåriga former lyckas en del bevara i sitt talspråk. Sedan några hundra år har de emellertid sorterats bort ur skriftspråket.
Och det här med före och innan. Det finns en gammal regel som säger att före är en preposition och innan en subjunktion. Det är alltså korrekt att säga en drink före maten men inte en drink innan maten. Däremot heter det en drink innan man äter.
En del av oss var lydiga och infogade den här regeln i vårt språkbruk. Men hur viktigt är det? Uttryck som innan påsk har faktiskt funnits i svenskan i 500 år. Man kan ju tycka att det är märkligt att betrakta ett 500-årigt språkbruk som felaktigt. Hur klokt är det att ägna mental kraft åt att reta sig på sådant?
Det finns en insiktsfull term för detta att reta sig på språkliga detaljer, nämligen inlärd irritation. Det är ingen medfödd egenskap att reta sig på ett innan använt som preposition. Det är något vi tränat upp.
Alltså, språkpolisiära tendenser kan i bästa fall botas med ökad språklig kunskap, mer språklig nyfikenhet. Om det inte ger bot, kan det kanske lindra en aning. Eller bara vara till lite tröst.
Lars-Gunnar Andersson
professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.
Mejla din språkfråga till lars-gunnar.andersson@svenska.gu.se