Blockpolitiken borde kasseras

Det går en mur genom svensk politik. En massiv, grå och trist mur som vi vanligtvis brukar kalla för blockpolitik. Den är både obegriplig och onödig.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Efter den borgerliga alliansens utspel om att lagstifta om lägre löner för unga utan gymnasieutbildning och nyanlända är muren mellan de politiska blocken tydligare än på mycket länge. Alliansens förslag är ett skarpt brott med den svenska modellen, som säger att parterna på arbetsmarknaden förhandlar om löner och avtal. Staten ska hålla sig borta från den saken. Modellen har gett Sverige en stabil arbetsmarknad med fokus på kompetens och produktivitet, utan stora strejker och social oro.

Alliansens förslag kommer inte vara någon bra grund för blocköverskridande samarbete.

Under några månader i våras pågick en intensiv diskussion om att Liberalerna och Centern kanske skulle bli tvungna att samarbeta med Socialdemokraterna efter nästa val, eftersom alternativet är ett ökat inflytande för Sverigedemokraterna. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) öppnade till och med dörren för ett sådant samarbete.

ANNONS

Små broar tycktes plötsligt möjliga över den där magiska – men helt konstruerade – blockgränsen.

Men så snart det blev skarpt läge var de snabbt ute och brände dem igen.

Egentligen började det väl på allvar med krisen kring säkerhetsproblemen på Transportstyrelsen. När det visade sig att flera ministrar känt till problemen utan att rapportera det till riksdagen meddelade den borgerliga alliansens fyra partiledare att de tänkte rikta misstroendeförklaringar mot tre socialdemokratiska ministrar. Två av dem, Anders Ygeman och Anna Johansson, avgick och Stefan Löfven ombildade sin regering.

Alliansen hade lyckats avsätta två, och det är fortfarande en öppen fråga om de ska klara av att avsätta även försvarsminister Peter Hultqvist (S).

Vi befinner oss med andra ord långt, långt ifrån den dialog partiledarna talade om i våras.

Blockgränsen är egentligen ett ganska märkligt påfund. I alla fall i den rigida form vi sett sedan Alliansen bildades några år före valet 2006. I andra länder har det oftare och med stor framgång samarbetats mellan liberaler, kristdemokrater, socialdemokrater och gröna.

Det finns en fördel med blocken. Den ger väljarna två tydliga alternativ att välja mellan.

När partier gått samman över blockgränsen har det dock ofta lett till att vänster- och högerpartier ute på kanterna vuxit. Det är också dessa partier som mest hårdnackat håller fast vid att det aldrig får samarbetas mellan blocken.

ANNONS

Men numera verkar väljarna inte lika intresserade av den hårda linjen. Emmanuel Macrons framgångar i det franska presidentvalet visade att ”mitten” i politiken kan locka stora väljargrupper. Valet i Holland pekade i samma riktning.

I Sverige har ett högerextremt parti vuxit sig starkt trots blockpolitiken. Det gör den där muren ännu mera obegriplig. Vad finns den för? Vem tjänar på den?

Inte väljarna i alla fall.

Jesper Bengtsson

chefredaktör Tiden magasin

ANNONS