Tidig selektering , toppning och tabellernas vara eller icke vara inom barn- och ungdomsidrott är flitigt debatterade. Tyvärr tar ofta debatten sin utgångspunkt i anekdotisk bevisföring; ”jag vet en spelare som…”, ”det funkade för mig så därför funkar det för alla” eller ”det är barnen själva som vill träna mer, satsa och tävla”. Vi tycker att barn- och ungdomsidrotten i stället ska utgå från forskning och bästa tillgängliga evidens i kombination med barn och ungdomars egna åsikter. Dessa två utgångspunkter råkar dessutom hänga ihop.
När man frågar barn och ungdomar om varför de idrottar svarar de oftast ”för att ha kul” medan ”vinna” eller ”vara bättre än andra” är mindre frekventa svar. Att de slutar med idrott beror oftast på ”skador”, ”höga nivåer av stress”, samt ”att det inte längre är roligt”. Att idrotten inte längre är rolig beror på att ”man inte får spela lika mycket som de andra” samt att ”det är för mycket fokus på prestation och krav”. Om vi vill att våra barn och ungdomar skall idrotta måste vi skapa miljöer som främjar glädje och välmående samt minskar stress och oro. När dessutom forskningen på goda grunder visar att barn på både kort och lång sikt riskera både negativ fysiska och psykologiska effekter av tidig specialisering så undrar vi hur det moraliskt och etiskt går att försvara metoder som förespråkar just detta?
Tydligt samband
Toppa, exkludera, nivåindela, lika barn leka bäst och selektera är begrepp som inte utvecklar svensk fotboll eller värnar om ett barns utveckling. Forskning visar tydligt att idrott som bedrivs efter dessa premisser slår ut barn och unga och får dem att sluta idrotta. I Sverige får resonemanget stöd av exempelvis forskarna Jesper Fundberg, Lars Lagergren och Torsten Buhre vid Malmö högskola. Riksidrottsförbundet har dessutom med hjälp av forskarna PG Fahlström, Per Gerrevall, Mats Glemne och Susanne Linnér med tydlig önskvärdhet påvisat hur en elitkarriär ofta börjar och ser ut (RF rapport 2015:1, Vägarna till landslaget).
Med stöd i nationell och internationell forskning finns starka argument för att barn och ungdomsidrott bör utgå från barnets perspektiv för att få fler att stanna kvar, må bra och bli bra i fotboll. Detta innebär att utgå från vad barn kan och uppfattar: barn lär sig då fotboll genom idrottslek, lek med hög aktivitet, upptäckarlust och bekräftelse.
Förändrar vårt arbete med barn
Vi vet också genom exempelvis Bris, att minst tio procent av alla barn som idrottar far direkt illa, att ytterligare 20 procent ligger i farozonen att fara illa av sitt idrottande. Att så många av våra barn drabbas eller riskerar att fara illa är inget vi vill stå bakom eller uppmuntra. Givetvis är toppning och nivåindelning inte orsaken till alla negativa aspekter, men detta tillsammans med en miljö som betonar vikten av prestation framför utveckling bidrar sannolikt till att skapa en generellt osund miljö.
I linje med att erbjuda en idrottsmiljö med fokus på glädje och välmående har Hallands- och Skånes Fotbollförbund (HFF - SkFF) fattat beslutet att i grunden förändra arbetet med barn- och ungdomsfotboll i respektive distrikt. Lösningarna kommer att se olika ut mellan distrikten, samtidigt är bevekelsegrunderna desamma – en bättre verksamhet för barn och unga.
Tyvärr har diskussionen tenderat att utgå från Svenska Fotbollförbundets (SvFF) distriktlagsturnering och elitläger för 15 åringar. Varken HFF eller SKFF har utgått från tanken att i utgångsläget avstå från deltagande i dessa – det har blivit en konsekvens av beslutet att göra annorlunda och rätt för distriktens barn och unga fotbollsspelare.
Vuxenperspektiv
Att toppa ett lag innebär, för oss, att de spelare som för stunden är bäst spelar med syfte att vinna en viss match, en serie eller en cup. Denna inställning har präglat vår barn- och ungdomsfotboll så långt vi kan minnas. För oss är det ett vuxenperspektiv som på intet sätt gagnar barn och ungas utveckling eller stimulans att orka eller kanske våga stanna kvar i fotbollen. För oss innebär begreppen ovan en utslagning av barn och unga från fotbollen. Det finns mycket forskning som visar att exkludering i tidig ålder innebär att barn och unga väljer något annat.
För oss är därför ett elitläger i dagens form ingen manifestation för svensk fotboll, snarare ett konkret bevis på hur vi tidigt selekterar barn och låter ett fåtal få delta i ett elitläger under en vecka. Selekteringen för att ta en plats i detta elitläger inleds senast vid 14 års ålder, i många fall redan i både 12 och 13 års ålder. Att i denna ålder försöka förutsäga framtidens toppspelare (baserat på egenskaper som senare ändå inte är avgörande) är minst sagt tveksamt och går emot bästa tillgängliga evidens från forskningen; tror man på det lurar man inte bara sig själv och sin organisation utan även barnen själva och deras föräldrar.
Alla ska känna sig välkomna
Ingen kan säga om en 12-15 åring blir en elitspelare eller ens en duglig seniorspelare. Lägg därtill den ökade risk för negativa hälsoeffekter som tidig elitsatsning innebär är det självklart att det måste finnas bättre vägar att gå.
Vi ska i stället lägga mer tid och resurser på att utbilda våra ledare och utveckla föreningarna. Och ge dessa alla verktyg som kan behövas för att alla barn och ungdomar ska känna sig välkomna och utvecklas som fotbollsspelare och människor. Detta är inte hela lösningen, men vi tror och hoppas att det kan ta oss ett rejält steg mot att erbjuda idrott för ”så många som möjligt så länge som möjligt” – ”i en så bra miljö som möjligt”. Därmed kommer vi även få en bättre elitfotboll.
Johan Johqvist
ordförande Hallands Fotbollförbund
Claes Ohlsson
ordförande Skånes Fotbollförbund
Andreas Ivarsson
fil dr i psykologi, lektor i psykologi inriktning idrott, motion, och hälsa, högskolan i Halmstad
Johan Fallby
idrottspsykologisk rådgivare
Magnus Lindwall
fil dr och docent i psykologi, lektor i psykologi med inriktning hälsopsykologi, Göteborgs universitet