Det såg ut som en förbehållslös ursäkt, ett utslag av genuin självrannsakan, och togs också emot på det sättet av många journalister. Under rubriken ”Om krisen på Aftonbladet” skrev till slut Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör, om våldtäktsanklagelserna mot krönikören Fredrik Virtanen (29/10). Virtanen har fått sparken från sidan. Och efter att ha ägnat en stor del av sin artikel åt att beskriva kvinnors utsatthet för sexism på nästan alla arbetsplatser hon varit på, konstaterar hon: ”Det är dags att sätta nya gränser.”
Men de gränser som Petterssons medarbetare anklagas för att ha överträtt är inte nya. Det handlar om gärningar som varit över gränsen åtminstone sedan Alsnö stadga 1280. Och att Aftonbladets politiska chefredaktör ser en ny gränsdragning där andra ser en sedan länge etablerad norm, är symptomatiskt för en rörelse som kan peka ut kvinnoförtryck så gott som överallt – men relativiserar faktiska övergrepp.
Kort innan #metoo briserade (15/9) skrev Karin Pettersson om våldtäktsanklagelserna som riksdagsledamoten Hanna Wigh (SD) riktat mot en kollega i samma parti. Pettersson påstod att det rörde sig om en ”manlig hederskultur” i SD.
Wighs vittnesmål väcker för all del frågor om vad som pågår inom SD, men det finns ingenting som tyder på att det råder ”hederskultur” – det vill säga en kollektivt upprätthållen idé om att kvinnor bär manliga klanmedlemmars heder, och därför ska kontrolleras. Att påstå något sådant är ett förminska det mest utbredda systematiska kvinnoförtryck vi känner till.
Samma typ av förminskning återkommer när Pettersson kommenterar anklagelserna mot Virtanen. Hon skriver att hon vid ett tillfälle fallit i gråt när några ”Schibstedgubbar kapade ett trevligt samtal och vände det till ett sexistiskt hö-höande” på en konferens.
Som om detta kunde jämföras med vittnesmål om våldtäkt. Att lyfta fram detta ”hö-höande” visar på samma extrema, relativiserande hållning som när Gudrun Schyman talade om svenska män som talibaner.
I sin krishantering efter #metoo har Aftonbladets ledarsida visat att man inte förmår göra relevanta gränsdragningar, eller ens fördela ansvaret för det som har hänt på tidningen. Karin Pettersson påstår: ”Men detta handlar inte bara om enskilda personer. Det handlar om oss alla.”
I själva verket handlar denna historia inte om oss alla, utan om ett antal enskilda personer: en utpekad misstänkt våldtäktsman, den redaktör som rekryterade honom och tidningens ledning. Det rör sig om ett individuellt ansvar, vilket Pettersson fortfarande inte känts vid.
Paulina Neuding
journalist, jurist och chefredaktör för tidskriften Kvartal. Skriver om politiken ur ett borgerligt perspektiv.