Replik
Integrationen, 24/9
I debattartikeln Interna etniska konflikter hinder för integrationen framför Fereshta Ziai ganska kloka tankar om svårigheter med integration och att konflikter i konfliktländer påverkar personer i Sverige. Hon tar upp personer med bakgrund i Afghanistan som exempel. Det är ett beklagansvärt faktum eftersom en geografisk resa på några tusen kilometer inte kan innebära total glömska hos alla, inte minst om någon har varit utsatt på grund av sin identitet. Baserat på den dagliga kontakten jag har med personer ur olika etniska grupper erfar jag dock att konflikterna inte är av den omfattning som Fereshta Ziai ger sken av.
Givetvis uppstår konflikter om några i Sverige visar samma mentalitet och vilja till förtryck eller förakt mot någon på grund av hens etniska tillhörighet, på samma sätt som varit gällande i Afghanistan. Lyckad integration och försoning mellan olika etniska grupper förutsätter erkännande av lidanden och orättvisor med aktivt arbete för att överbrygga konfliktpunkter, inte förnekelser av desamma.
Gäller alla flyktinggrupper
Interetniska konflikter gäller inte enbart afghanska flyktingar. Det har gällt alla flyktinggrupper från multietniska länder, inte minst forna Jugoslavien, Turkiet och Irak. När jag hör berättelser från 80- och 90-talen får jag en känsla av att de konflikter som kunnat härledas till etnisk tillhörighet bland afghanska flyktingar är jämförelsevis små. Ett tecken på det är att de flesta visar stöd för personer av afghansk bakgrund – oavsett etnisk tillhörighet, som lyckas i Sverige och också internationellt, inte minst inom kultur och idrott. Till skillnad från flertalet andra flyktinggrupper från mångetniska länder, bland annat Irak och Turkiet, är också strävan efter uppdelning av landet minimal bland olika grupper både inom och utanför Afghanistan.
Att det finns personer som föredrar att kalla sig för afghanistanier eller utefter etnicitet i stället för afghaner beror på att till en början var afghan en benämning på pashtuner och en del uppfattar det därför som exkluderande, såsom kurder från Turkiet som sällan kallar sig för turkar i Sverige. Fereshta Ziai vill ge bild av att det är ett problem som enbart angår hazarer i Sverige för att en del föredrar att kalla sig för hazarer och inte afghaner, vilket är fullständigt felaktigt. Det är vanligt i vardagen i Afghanistan, bland både pashtuner, tajiker, hazarer, uzbeker och övriga etniska grupper att använda benämningen afghan i dess olika dialektala former, såsom afghan, awghan och awgho, exklusivt för pashtuner. Det har inte något med integrationen i Sverige att göra vare sig man vill kalla sig för afghan eller inte. Kurder och de flesta ur etniska grupper från forna Jugoslavien har valt att ha etnicitet som identitetsmarkör och det har inte hindrat dem från att bli väl integrerade i det svenska samhället.
Nationell identitet kan ändras
Nationell identitet, särskilt om den är ambivalent, kan ändras utifrån medborgarskap och bosättningsland då den beror på ens relation med och känsla för ett geografiskt område och en stat medan etnisk identitet följer med oavsett vart man flyttar. Därmed är det inte särskilt anmärkningsvärt om en del i Sverige definierar sig som hazarer snarare än afghaner, på samma sätt som att kurder från norra Irak sällan definierar sig som irakier utan kurder. Det kan också tolkas som att dessa ser sin nationella identitet utifrån landet de bor och verkar i, snarare än var de härstammar ifrån.
Jag håller med om Fereshta Ziai om att situationen i Afghanistan är mycket farlig för alla invånare men anser att hazarerna är särskilt utsatta.
Fereshta Ziai deltog för en tid sedan aktivt i demonstrationer och opinionsbildningar för att uppmärksamma pågående massakrer och förföljelser mot hazarer i Pakistan. Det var ingen tvekan om att hon, likt de flesta, ansåg att hazarer var förföljda. Sedan tillbakadragandet av internationella trupper år 2014 och med startande av ISIS-relaterade terrornätverk i Afghanistan har förföljelsen av hazarer återigen kommit tillbaka till Afghanistan. Den enda skillnaden mellan förföljelsen av hazarer i Pakistan och i Afghanistan är att i det senare har ett nytt terrornätverk, Islamic Movement of Uzbekistan, som har utgjorts av landsförvisade från Uzbekistan, också aktivt deltagit i förföljelsen av hazarer.
Omfattande förföljelse
Hoten från terrornätverken har också fullföljts genom riktade bombdåd, kidnappningar där hazarer valts ut bland resenär av olika etniska grupper och mord på vägar. Under lite över två år har minst 450 civila hazarer dödats, över 1 000 skadats och nära 200 personer kidnappats på minst 22 platser i olika provinser som Kabul, Herat, Ghazni, Sari-Pul, Zabul, Baghlan, Ghor, Nimroz och Maidan-Wardak.
Offren har varit resenärer, jordbruksarbetare, moskébesökare, skolbarn med flera. I grannlandet Pakistan har sedan mitten av 2000-talet minst 1 500 hazarer dödats i olika riktade skjutningar, bombningar och kidnappningar som senare resulterat i massakrer, varav tio den senaste månaden. Human Rights Watch har påkallat världssamfundets uppmärksamhet mot de pågående massakrerna och förföljelserna av hazarer i både Pakistan och Afghanistan.
Folkmord och etnisk rensning
Historiskt har hazarer varit föremål för folkmord och etnisk rensning eller försökt till det, flera gånger de senaste 140 åren, varav det mest omfattande var 1888-1893 då över hälften av hazarerna dödades på order av Afghanistans dåvarande kung, Abdurrahman Khan. Under talibanerna skedde minst två massakrer, i Mazar-i Sharif 1998 och i Yakawlang 2001 och under Mujahideen-regeringen en stor massaker i Afshar, västra Kabul, år 1993. De hazara-barn och unga som under de senaste åren har kommit till Sverige från bland annat Iran och Pakistan är i själva verket ättlingar till dem som lyckades fly till grannländerna för att undkomma folkmord och förföljelser.
När terrorister dödar i andra områden brukar det åtföljas av anklagelser om att offren har samröre med regeringen, men för hazarer behövs inte detta, deras existens är skäl nog för riktade bombdåd, kidnappningar och förföljelser.
Att påkalla uppmärksamhet mot dessa pågående förföljelser av hazarer är på inget sätt lika med att neka asylskäl för andra etniska grupper. Det råder inte någon nollsummerelation dem emellan. De två existerar samtidigt. Alla afghaner, oavsett etnisk grupp möter ett mycket farligt säkerhetsläge i Afghanistan och hazarer är särskilt utsatta på grund av sin etnoreligiösa identitet. Detta påpekades av bland andra Habiba Sarabi, ordförande i det Höga fredsrådet i Afghanistan, i en intervju med Sveriges radio den 8 december 2016.
Särskilt utsatta
Migrationsverkets senaste uppdatering av säkerhetsläget i Afghanistan daterat den 29 augusti 2017 har nämnt shiitiska muslimer som riskgrupp, personer vars situation ska särskilt beaktas och har riktat våld mot sig. I Afghanistan utgör hazarer de flesta shiitiska muslimer. Svenska Afghanistankommittén som oupphörligen har varit aktiva i landet sedan 1982 har i sin rapport om lägesbilden av Afghanistan den 27 april 2017 angett ”I och med IS frammarsch i landet har frågan om skillnader mellan sunni- och shiamuslimer återigen bedrivits. Enligt SAK drabbar det framförallt hazarer, som huvudsakligen är shiamuslimer, som återigen blir måltavlor”.
Därför är svaret på Fereshta Ziais kritik mot att hazarer lyfts fram i debatter att hazarer är särskilt utsatta i Afghanistan. Att nämna dem betyder dock inte att andras lidande förminskas, det går att tala om båda samtidigt.
Reza Javid
Masterexamen i nationalekonomi, samt tre kandidatexamina med vardera statsvetenskap, nationalekonomi och statistik som huvudämnen. Född och uppvuxen i Afghanistan och före detta ensamkommande flyktingungdom. Politiskt aktiv och före detta ordförande för riksförbundet Shahmama & Salsal. Jobbar just nu som verksamhetsanalytiker och tidigare jobbat som statistiker samt samhällsinformatör och lärare för nyanlända ungdomar.