Har du gått in i väggen någon gång? Det har jag. Flera gånger. Och jag är inte ens fyllda 24 år. Jag tog studenten 2006 och började läsa på högskola och universitet. Jag har varit flitig som en myra. Sedan 2008 har jag haft flera jobb som jag fått sjukskrivas från på grund av stressutmattning. Det har varit en ond cirkel: Jag har känt mig redo att börja jobba igen och gett 100 procent på min nya arbetsplats för att några månader senare falla tillbaka i djup depression och stressutmattning. Några månader senare har jag känt mig redo igen, men samma mönster har upprepats.

Det är ingenting jag är stolt över – tvärtom. Det känns som att alla mina vänner går om mig i livet till välbetalda positioner som de skaffat sig medan jag fortfarande klättrar ett steg på karriärstegen och ramlar ned igen. Vissa gifter sig och skaffar barn, något som i dagsläget ligger väldigt långt in i framtiden för mig. Inte för att jag valt det, utan för att det blivit så.

Under årens lopp har det blivit flera erfarenheter av misslyckade försök till arbetsträning som har satts in för tidigt i processen. Förutom att det är kostsamt för samhället och arbetsgivarna så är det förödande för självkänslan och självförtroendet.

Begränsad av sjukpenningen

Man känner sig ensam. Väldigt ensam. Av samhället ses man som en parasit som lever på bidrag. Lat. Oduglig. ”Jag är bara värd att ses som människa när jag jobbar”, är en tanke jag ofta får, speciellt när jag får frågan ”Vad gör du då?” och jag svarar ”Jag är sjukskriven just nu”. Mitt svar möts av ett nervöst leende och ofta någon besvärad kommentar som ”Jaha ... Hoppas du inte blir det för länge då”.

På nätet har jag träffat många i samma situation som jag. Jag tycker synd om personer som är i min ålder eller till och med yngre, som aldrig har jobbat utan alltid varit sjukskrivna. Vad har de för framtid att se fram emot? Obetald praktik från Arbetsförmedlingen utan chans till anställning, med ursäkten att det är en bra erfarenhet?

Att vara sjukskriven är det tråkigaste jag vet. Jag vill jobba och tjäna egna pengar. Jag vill inte känna mig så fruktansvärt begränsad av sjukpenningen att jag inte kan följa med vännerna på krogen, åka till Liseberg eller köpa en riktigt smarrig entrecote på en restaurang. Att vara sjukskriven är inte detsamma som att ha semester. Tvärtom, det är ju faktiskt nästan som att ha husarrest med en mängd blanketter att fylla i, läkarbesök, möten med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och fan och hans moster. När man dessutom är sjuk.

Det finns mängder med bloggar drivna av sjukskrivna personer som skriver om eländet man måste gå igenom för att få tillfriska ifred. Alla har en sak gemensamt i sina berättelser och det är undertonen att man nästan måste vara frisk för att orka vara sjuk.

Nätet räddare i nöden

Nätet har hjälpt mig en bra bit på vägen i mitt tillfrisknande, inte bara genom mitt egna bloggande utan också genom forum och facebook-grupper där människor i liknande situationer möts och utbyter erfarenheter. Gemensamt för alla är att de önskar att de hade orken och förutsättningarna att klara av att sköta ett arbete och därmed känna sig lite normal. För det är ju normalt att jobba, det är vad vi lärt oss sedan barnsben. Först går man i skolan och sedan jobbar man.

Ingen av de jag mött i dessa forum har uttryckt att de tycker det är skönt eller roligt att vara sjukskriven – man är hemma av en anledning. Nu när jag är sjukskriven så har jag ju faktiskt tid att resa bort, men får inte åka hur som helst. En person som är sjukskriven får inte lämna landet hux flux, utan måste snällt fråga Försäkringskassan som skall bedöma om det är okej ... Ja, det vill säga om jag nu hade haft råd att åka någonstans. Den skrala ekonomin är också ett stressmoment vilket försämrar vägen tillbaka till arbetslivet. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samarbetar för att få sjukskrivna tillbaka ut på arbetsmarknaden och tanken är god – men fungerar det i praktiken?

Billig arbetskraft

Trots mina läkares protester har Försäkringskassan propsat på att skicka mig till Arbetsförmedlingen för att gå ”Söka jobb-kurser” där man får lära sig att skriva CV och presentera sig – något som aldrig varit ett problem för mig. Jag har skickats ut på arbetsträningar som är samma sak som obetald praktik med väldigt liten chans till anställning enligt mina erfarenheter. Varför? För att jag ska ha något att göra? För att de behöver billig, eller faktiskt gratis arbetskraft? Eller är det för att jag ska ta mig i kragen och börja jobba så fort som möjligt för att sedan gå in i väggen igen och bli sjukskriven ännu en gång? För det är ju så det blir. Varje gång.

Ta sjukskrivningar på allvar. Låt rehabiliteringen få ta den tid som behövs. Tvinga inte ut sjuka i obetalt arbete för fort – det tjänar ingen på.

Arlene Larsson

författare och bloggare

I morgon tisdag, under Almedalsveckan på Gotland, kommer Arlene Larsson att föreläsa om ”Så blev nätet mitt SkyddsNÄT” och debattera i ämnet ”Hjälp! De dör ifrån oss – Om självmord bland unga” tillsammans med Fryshuset.